Band:
John Francis : Vocals
Tim Payne : Lead Guitar
Martin Walls : Bass
Sean McMenemy : Keyboards, Guitars
Chris Pope : Drums
Discography:
Take Off (1988)
Afterhours (1992)
Guests:
Info
Produced by Afterhours and Rob Aubrey
Engineer: Rob Aubrey
Released 2011-04-29
Reviewed 2011-04-18
Links:
afterhoursrocks.com
myspace
aorheaven
Av omslaget att döma borde det inte vara något att ha eftersom det mest föreställer sanddyner en molnig dag, inte speciellt spännande alls om jag ska vara ärlig. Inte förskräckligt fult heller ska väl nämnas men det är ingenting som skulle få mig att intressera mig för albumet baserat på skivomslaget.
Som bolaget de släpper skivan genom antyder, alltså deras namn, handlar det om melodiös rock musik med tydliga starka refränger och välpolerad produktion, inga konstigheter att tala om när det gäller det musikaliska egentligen, alla som känner till AOR kan gissa ungefär i vilket område detta band håller till. Det finns väl egentligen ingenting som får Afterhours att stå ut stilmässigt, kanske rösten på sångaren, han låter lite grann som Danny Danzi som ni säkert inte hört men det är inte den där kristallklara högtonade sångare som oftast förekommer i denna typ av musik, läget är lite lägre och rösten lite mörkare kanske, det är svårt att beskriva i ord. Skivan är knappt 47 minuter lång och har elva spår där det sista är en akustisk version av en låt som redan spelats tidigare på skivan.
Albumtiteln Against the Grain borde antyda att de är ett band som går mot strömmen eftersom det är av uttrycket betyder, men jag tycker inte att de gör det snarare tycker jag att de följer med i strömmen av andra band i genren. Inte så att de är desperat identitetslösa eftersom deras sångare ändå hjälper till lite grann att skapa en identitet men de är inte direkt vad man kallar originella. Det känns som låtarna är stöpta rätt mycket i den vedertagna formen och egentligen inte sticker ut någonstans, därmed inte sagt att det är dåligt eller tråkigt. Jag tycker faktiskt att det är ganska bra men det lyfter ändå inte riktigt utan känslan håller sig där, att det är ganska bra.
Låtarna är generellt bra, de är uppbyggda enligt genrens riktlinjer och är väldigt väl utförda. Problemet är bara med dessa låtar att jag inte riktigt hittar någon själ i musiken, de har jobbat på att utföra allt prickfritt men det känns som att de glömde att addera den där biten av sig själva som behövs för att göra riktigt bra musik. I Want Yesterday är ett spår jag ändå tycker är bra, också den lugna finstämda Eleventh Hour är en höjdpunkt på skivan men på det hela taget är det en sådan där skiva som är bra och lagom kul att lyssna på men som bara lever under den tiden den spelas. Det finns ingenting som biter tag i en, kanske skulle de haft en skallerorm som ringlade genom ökenlandskapet och adderade en känsla av fara och oförutsägbarhet till det musikaliska. Nu känns det ungefär som omslaget faktiskt.
Jag var inte en av dem som hörde eller lade märka till bandet under deras första stint och ärligt talat tror jag den andra stinten kommer att vara likadan om nu inte bandet lägger ned lite mer själ och hjärta på att få in sin personlighet i musiken för om Against the Grain är ett album där personerna i bandet reflekteras vill jag inte träffa någon av dem.
En bra skiva men den är lika personlig som ett hav av sanddynor.
HHHHHHH
