Band:
David DeFeis (V, Kb, orchestration & effects)
Edward Pursino (G)
Frank Gilchriest (D, chaos & pandemonium)
Josh Block (B)
Diskografi:
Virgin Steele (1982)
Wait for the Night (EP '83)
Guardians of the Flame ('83)
Noble Savage ('86)
Age of Consent ('88)
Life Among the Ruins ('93)
The Marriage of Heaven and Hell P I ('94)
The Marriage of Heaven and Hell P II ('95)
Invictus ('98)
The House of Atreus Act I ('99)
The House of Atreus Act II (2000)
Magick Fire Music (EP '00)
Visions of Eden ('06)
Guests:
Info
Ed Warriner (Eng)
Släppt 2010-10-25
Recenserad 2010-10-08
Länkar:
virginsteele.com
myspace
spv
Den uppenbara frågan vi kan ställa oss så här en skiva före 30 års-dagen är: har denna skiva låtar starka nog att platsa på en best-of-skiva? Med 29 års erfarenhet i bagaget borde väl skivan som kommer precis innan jubileet vara den som har starkast material? Njae... det är ungefär samma logik som säger att Iron Maiden bara blir mer och mer kreativa, att Judas Priest gör större klassiker idag än på 70- och 80-talet eller att Rolling Stones liveakt blir mer och mer livfull. Erfarenhet är sällan synonymt med kvalitet, vi har sett det hur många gånger som helst, det är endast ett fåtal band som verkligen överträffar sig själva med varje ny skiva under så här många år, bara hälften är det få band som klarar att hålla uppe kvalitén. Så frågan är väl egentligen: Är Virgin Steele ett band som blir bättre och bättre?
Karriären fram till 'The Black Light Bacchanalia' har inte varit spikrak uppåt, de elva fullängdarna bandet släppt före denna innehåller både en del tveksamheter och en del guld. De två konceptserierna ’The Marrige of Heaven and Hell’ och ’House of Atreus’ sticker på något sätt ut lite som karriärens höjdpunkter, och det lär dem fortsätta göra även efter 'The Black Light Bacchanalia'. Det här är en skiva som inte känns som det bästa Virgin Steele kan göra. Det här känns istället, för mig, ganska mycket som en samlingsskiva av alla Virgin Steeles svagheter.
Dels har vi mixningen. Dels har vi ljudkvalitén. Dels har vi låtstrukturen. Jag tycker inte att Virgin Steele hittat rätt egentligen någonstans på den här skivan. Som helhet är den inte ens nära att platsa på en best-of och sett till låtarna individuellt finns det inte heller många jag ens skulle komma på tanken att nominera. Men vi har den inledande By the Hammer of Zeus som inte låter allt för tokigt och balladen Nepenthe (I Live Tomorrow) går också att leva med. Överlag står sig flesta av låtarna bättre för sig själva än vad de gör i helheten med resten av låtarna omkring. Skivan blir långtråkig, seg och är jobbig att lyssna på. Den är både lång tidsmässigt (en bra bit över 70 minuter) och flera av låtarna känns utdragna och är så konstigt producerade eller mixade att du måste nästan ha på högsta volym och hoppas att du varken spränger högtalarna eller trumhinnorna för att få ut någonting av det. Virgin Steele har alltid haft detta ljud på sina skivor, det låter som de spelat in skivan på en tågperrong, det är alldeles ihåligt och luftigt. Det känns inte färdiggjort av någon anledning, det saknas det där sista som stänger ljudbilden.
Det som är bra är egentligen inget specifikt. Det finns inget enskilt element jag fastnat extra mycket för, däremot har skivan en väldigt påhittig struktur. Som vanligt med Virgin Steele finns det ett tema på skivan, som denna gång handlar om att stå upp för sig och då i första hand mot auktoriteter. Skivan utspelar sig i antikens Grekland (igen) och den som gillar mytologi får definitivt sin dos av det.
Problemet med ’The Black Light Bacchanalia’ tycker jag är att det känns så ointressant på något sätt. Det tänder aldrig till ordentligt – refrängerna känns lama, kraftpartierna verkar trötta och ingenstans brillierar det verkligen. Ljudet äter upp musiken, sången är grå och enda sättet att få ut någon form av glädje ur ’The Black Light Bacchanalia’ är att dra upp volymen till högtalarnas bristningsgräns och hoppas att inte trumhinnorna spricker. Som vanligt med Virgin Steele är det mixning och produktion som är problemet men här känns det ännu värre än vanligt. Jag tycker att vissa låtar och partier är riktigt bra och att lyssna på urvalda delar av skivan går jätte bra, det är i helheten det felar.
Efter 29 år tycker jag att DeFeis gäng skulle kunna göra något bättre än detta, men jag tror trots min kritik att de stora Virgin Steele-fansen kommer gilla ’The Black Light Bacchanalia’. Troligtvis inte lika mycket som favoritskivorna från längre bak i tiden, men förmodligen mer än vad jag gillar den. Jag tycker att Virgin Steele kan bättre än så här och jag hoppas att man jubilerar sin karriär med att i motsats till denna skiva ta fram det bästa man gjort. Jag personligen släcker lyset för ’The Black Light Bacchanalia’ ganska snabbt.
HHHHHHH