Band:
Betty (V)
Deathwish (G)
Withoutaname (G & V)
Jeffery (B)
Wallofdeath (D)
Lostmyfaith (Kb & V)
OBS! Direkt efter skivan släppts ny sångare: Tiril Skårdal
Diskografi:
Debut
Guests:
Info
Släppt 2010-09-03
Recenserad 2010-10-02
Länkar:
myspace
thetriprecords
Jag ska inte gå händelserna i förväg nu, utan vi börjar från början. The Way of Purity är ett death metal band med stora influenser från hardcore och ren metalcore eller massakerdöds eller inte fan vet jag - när det bara är blastbeats och hjärndött headbangande. Mest är det väl döds skulle jag tro, det finns en viss antydan till melodiositet och faktisk musikalitet, men bandet slänger sedan på detta enerverande slagdundrande av musikaliskt hinder som består av en massa snabbt hamrande som förstör hela det så roliga man kan ana mellan varven.
Anchored to Suffocation är förmodligen det mest tydliga exemplet på detta. En annorlunda låt, förmodligen det enda moment som räddar kvar intresset under skivans första halva. Det enda som inte förstörs av detta vägborrande. Det är inte så att jag nödvändigtvis ogillar metaldunka men när det görs så osmidigt och inte alls passar till den övriga musiken är det ett enbart irritationsmoment. The Way of Purity gör ju så mycket bra, så varför kan de inte trycka dit det hela vägen in? En enda sak är fel - de gör allt för att vara hårda istället för att göra allt för att vara bra.
På bandets myspace, på skivbolagets hemsida och i mina informationspapper står det att bandet inte visar upp en smart eller häftig bandfasad och fjantar sig med namn, tillfixade foton eller andra kompromisser. Problemet är att de säger emot precis varenda en av alla dessa saker de säger sig inte ha. Bandnamnen existerar och de är ocoola (Lostmyfaith, Withoutname, Deathwish och Wallofdeath, t.ex.), fotot finns och utstyrslade på fotot har de rånarluvor och militärkläder. Musikaliska influenserna finns helt klart, varför är de annars så besatta av att spela halvmelodiös death metal med hardcore och metalcore inslag? Och vadå inget sätt att prata med eller lära känna bandet? Varför har de då en jävla myspace!?
'Crosscore' är ett enda stort virrvarr av ostrukturerad musik från olika håll som behöver rätas ut. Musiken är riktigt bra i två-tre låtar, när de väljer att lite sånär koncentrera sig på endast en musikgenre istället för oräkneliga. Men endast en genre blir det förstås aldrig, men det blir i alla fall lite mindre av allt annat och mer av en genre. Men 2-3 låtar lyfter inte denna skiva, det gör snarare bara mig än mer irriterad på bandet för att dem visar att de uppenbarligen kan göra musik men väljer att kasta bort allt på denna Ungerska gulasch. Det är lite kött, lite soppa, lite grönsaker, lite bönor, lite bröd, lite kryddor, lite potatis, lite... ja, lite av allt och det fungerar absolut inte!
The Way of Purity - nej, tack!
HHHHHHH