Band:
Regina Lund (V)
Diskografi:
Unique (1997)
Year Zero (2000)
Everybody’s Darling (2004)
Förlåt! Nej, jag menar aj. (2006 – akompanjerad diktuppläsning)
Dare (återutgåva 2009 av Everybody’s Darling)
Guests:
Conny Bloom
Michael Ehrnstén
Info
Emile Ford (master)
Släppt 2010-11-19
Recenserad 2010-10-21
Länkar:
reginalund.se
myspace
vicisolum
Regina Lund är en av Sveriges mest kända skådespelare med stora filmer och teaterpjäser i bagaget. Hon är även en grammisnominerad sångerska som släppt tre album före detta och snart är hon även parfymutvecklare. Hon är med andra ord en mångsysslare och det återspeglar sig ganska mycket i skivan ’Return’ som Regina släpper i samband med lanseringen av sitt parfymmärke ”Return” och samtidigt som hon åker på teaterturné för ”Liket som visste för mycket”. Skivan distibueras genom Sound Pollution som normalt sett mest ägnar sig åt hårdrock, punk och metal... Så... är en av Sveriges mest kända skådespelerskor egentligen hårdrockare?
Nej, inte direkt. Det är inte mycket hårdrock som finns att höra på ’Return’, även om det finns lite hårdare tongångar här och var, och det är inte mycket punk eller metal heller. Så, hur kommer det sig att Sound Pollution sprider detta? Ville ingen annan ta i skivan med tång ens? Nej, det har jag svårt att tänka mig. Även om musiken hade sugit mer än en dammsugare hade nog storbolagen gärna gamat sig över en skiva av ett så stort namn som Regina Lund, men eftersom skivan inte heller dammsuger har de ännu mindre anledning att skippa skivan. Jag antar att det bara blev så att Sound Pollution blev vinnare i dragkampen. Men nog av försnack, hur låter skivan?
Jag ska klargöra redan nu att jag inte tänker bedöma ’Return’ annorlunda än någon annan skiva Hallowed tar emot, bara för att det inte är ren hårdrock såsom det mesta vi tar emot, eller ens rock om jag får säga min åsikt. Så med det klarlagt för er som tvivlade går vi in på det första jag märker när jag slår på denna skiva... Och det första jag märker är, något tråkigt, att Regina inte är mycket till sångare. Hennes röst klarar inga höga toner, den rasslar när hon sjunger lågt och den spricker, ganska olustigt, i tid och otid på ett sätt som gör att jag ryser i kroppen, men inte av berörande känslor så som skivbolaget föreslår, utan av obehagskänslor. Det hörs kanske mest i skivans bakre halva men det är ett problem som kastar sin skugga över hela skivan.
Det första positiva jag stöter på är andra låten In the Atmosphere, som faktiskt också återkommer några spår senare i en något modifierad version kallad Courage. Sedan finns det en hel del andra låtar som är intressanta också, t.ex titelspåret som görs tillsammans med albumaktuella Korea och den avslutande Le Vent Nous Portera som likt titeln antyder sjungs på franska. Men det finns också mycket som inte alls är bra, t.ex. Bartender som saknar både rytm och harmoni, Everybodys Darling som måhända har en väldigt öppen och personlig lyrik men som helt saknar intressanta inslag musikaliskt, avslutningen på den annars bra låten People Like Me där Regina får för sig att helt omotiverat gorma ut vad hon tror att folk gillar och den 6 1/2 minuter långa Dare som är en akustisk ballad som bara blir alldeles för seg. Den är för lång och långsam på samma gång – dålig kombination.
Låtarna tycker jag annars är ganska intressanta. Som jag nämnde i början återspeglar hennes mångsyssleri sig även i musiken då det är en väldigt blandad låtlista vi stöter på. Allt från nätta, franska ballader till närmast punkrockiga låtar och mainstreamhits. Det låter riktigt bra emellanåt, och ibland gör det inget att Reginas röst spricker likt strumpbyxor på en alldeles för fet kvinna eftersom det är så behaglig musik. Men så fort det börjar fuskas med musiken blir det tydligt. Det fuskas även en del med produktionen och vissa spår låter hemmasnickrat utan allt för avancerad utrustning. Men skivans största problem tycker jag ändå är att den tappar så otroligt mycket tempo till och från och blir alldeles för stagnerande. Med en speltid på runt timmen finns det definitivt möjlighet att skala bort många av låtarna som sinkar och sänker skivan men det har inte gjorts, istället har vi en lång skiva som trots flertalet riktigt bra inslag blir långtråkig.
Jag tror att den här skivan tjänat på att koncentrera sin energi på 10 låtar istället för de 14 som nu förekommer, för den variation som nu finns skulle kunna ha funnits då med och det hade varit mycket mer intressant om säcken hölls ihop istället för att stå öppen och välta omkull så allt bara väller ut i oordning och enbart blir jobbigt att sortera upp. Det är som om ingen lärt Regina begreppet ”Kill your darlings” så jag lär henne det nu: ingenting mår bra av att bli för långt! Det är bara att titta på denna recension. Den är också alldeles för lång. Men det är bara för jag vill göra en poäng av saken.
Men för att göra slut på eländet: Det här är en stundtals mycket bra skiva som dock faller på sin längd och på att låtmaterialet inte bara är väldigt varierat utbudsmässigt utan även kvalitetsmässigt. Det största enskilda problemet med skivans kvalitet är Regina Lunds sång som stundtals inte alls förnöjer. Jag hoppas hon är bättre som skådespelerska än sångerska, men eftersom jag tycker svenska filmer och teaterpjäser är ungefär lika kul som lutfisk är jag inte så insatt i just dem.
HHHHHHH