Band:
JM (Lead vocals and guitar)
Joey (Lead guitar and Backing vocals)
Jocke (Drums)
Lindell (Bass and backing vocals)
Diskografi:
Smashed On Arrival
Kamikaze Love Reducer
We Are Just As Welcome As Holy Water
Moonlight City
Bursting Out Of Chuckys Town
The Pleasure Kill
Original Scandinavian Superdudes
Death By Misadventure
Guests:
Info
Släppt 2010-08-28
Recenserad 2010-08-31
Länkar:
psychopunch.com
myspace
silverdust
Psychopunch smäller till med en smällkaramell så här på sensommaren och dundrar ut en skitig, punkig heavy metalplatta (alternativt rock ´n roll-platta med heavy metalinspiration). De bygger upp låtarna på sitt alldeles egna lilla sätt med refränger som bara blir bättre och bättre eftersom de bara blir längre och längre hela tiden. En Psychopunchrefräng pågår nämligen mycket längre än vad man kan tänka sig, för de bara bygger på klimaxet tills det exploderar ut i någon form av superrefräng på slutet. Det gör att deras låtar får en oerhört unik karaktär. I grunden är det rock ´n roll men låtuppbyggnaden är inte riktigt så enkel och det ger Psychopunch mer djup än de flesta skivorna i genren jag tvingats genomlida.
Tyvärr tycker jag att sångaren har alldeles för skitig röst, det är lite Gotthard/Monster Magnet/Hardcore Superstars/Backyard Babies eller varför inte Lemmy över den s.k. JM och det är väl det största minuset. Däremot har han bra timing och känsla och levererar sången desto bättre. Passar den till musiken? Ja, någorlunda... ungefär som en kanin passar i långa öron. Det skulle vara intressant att se om det inte skulle vara ännu finare med lite mindre av det, men det är helt okej som det är.
Vad som är bäst, tycker jag, är den sköna rytmen och det härliga gunget de får till - speciellt i de snabbare låtarna. Det känns riktigt tungt, även om skivan inte är så fruktansvärt hård så blir det ändå lite vrålåk över det hela. Vill de trycka till på gasen brummar det till ordentligt men även när de kör sparlåga så finns det ett visst ljud i källan.
Favoritlåtar hittas lite varstans på denna skiva, de har spridit ut guldkornen bra och det tycker jag är väldigt bra. Ett vanligt fel är att banden sätter alla sina bra låtar först, eller sist, och då blir det bara jobbigt att lyssna på hela skivan. Här finns det en bra öppningslåt, en bra fortsättningslåt och sedan kommer det två bra och en dålig eller tvärtom hela vägen in i mål. Jag har svårt att välja en som sticker ut över de andra, men jag skulle kunna tänka mig att titelspåret, She Don't Really Mind och Another Sunday Morning är mina största favoriter. En annan bra sak är att skivan inte är så fruktansvärt lång, den håller sig under de 40 minutrarna som känns som en övre gräns i de flesta fallen. 'The Last Goodbye' tickar istället in på dryga 37 minuter.
Det negativa med skivan är i första hand bandets mid-tempolåtar. När det går fort och långsamt svänger skallen upp och ned som det brukligt bör, men i mellanlåtarna känns det mest sömnigt. Jag kan inte svara på om det är ljudbilden som skär sig eller om det är något annat som gör att denna partymusik spelas bäst snabbt och ryckigt eller i ballader, men jag märker att mitt intresse för skivan är som lägst när de spelar som alla andra - mellanfort och utan de förlängda refrängerna jag nämnde tidigare. T.ex. är skivans tredje spår Never Let me go en av skivans mest mid-tempogjorda låtarna med en helt vanlig refräng som upprepas lika mycket som vilken melodifestivaldänga som helst, och det är en av skivans absoluta lågvattenmärken.
Överlag har 'The Last Goodbye' mer bra än dåligt, den blänker till som mest när bandet går sina egna vägar och när de spelar fort. Jag tycker det är en mycket bra skiva, på snudd till en riktigt bra skiva, men det är nog rock ´n roll fansen som kommer vara så lyriska över skivan. Själv ser jag den som en diamant i en annan ganska trist genre. Jag hoppas detta inte blir bandets sista avsked utan att de kommer och säger hej då en gång till!
HHHHHHH