Recension No Hawaii - Snake My Charms 2010

Vissa bandnamn får mig att fundera kring vad som får banden att komma fram till dem, jag menar No Hawaii? Ingen Hawaii, nej, det känns rätt självklart att det inte är någon Hawaii, det är ett band; från Sverige. Och inte nog med att de har ett idiotiskt bandnamn, deras skivomslag på debutskivan är sjukt fult, ett av de fulaste jag sett faktiskt så onekligen kan jag inte direkt undra att fundera kring vad bandet tänkte på.

”Bara lyssna till skivan och finn dig mållös” står det en reklamplats på bandets myspacesida, på engelska förstås, jag har bara översatt det. Mållös på vilket sätt? Är det den varierande musiken som går från melodiöst och tillbakalutat till riktigt svartmetalliskt som gör en mållös? Det är i alla fall så det låter musikaliskt, ett brett spektrum har kapslats in på de nio spår som utgör denna skiva. Till och från låter det som omslaget indikerar och i andra instanser är det mer åt melodiös rock vilket gör det svårt att på ett enkelt sätt beskriva bandets musik men ett brett spektrum från melodiös rock till extremare extremmetall är väl det närmaste och bästa jag kan komma på.

Jag kan inte direkt säga att jag bli mållös av den fantastiska musiken No Hawaii bjuder på och om jag blir mållös är det snarare på grund av att jag måste kräkas av den usla musik som dyker upp med jämna mellanrum. Jag tror inte att de kommer att ta världen med storm som ett annat citat säger, men uppenbarligen finns det recensenter som gillar detta men frågan är om det är på grund av att det är bra eller för att bandet trots allt har en massa egna idéer. Problemet med dessa idéer är dock att de inte är speciellt bra och att bandet försöker kombinera för mycket vilket snarare skapar någonting osammanhängande och spretigt än något bra.

”Du gillar bara inte progressiv musik” kanske du kritiker till min åsikt säger men då ska jag säga dig att jag verkligen gillar Ayreon, Dream Theater, Guilt Machine, Queensrÿche, Fates Warning, Pagan’s Mind, Threshold och en hel uppsättning av andra band som kan kallas progressiva, inte alla deras skivor men mycket. Det som gör alla dessa namedroppade band så bra är att de är klart mer fokuserade och gör musik som känns sammanhängande även om samma breda spektrum finns på vissa av deras skivor också. Om No Hawaii legat lite närmare Opeth till exempel så hade de kunnat inkapsla samma breda spektrum men de hade behövt göra det i mer logisk form och inte slumpmässiga partier som bandet verkar ha gjort på denna skiva.

Visst har inte bandet bara skrivit korta partier och slängt in det här och där på skivan, självklart finns det en tanke, det är bara det att den tanken kan jag inte finna och poängen med hela skivan saknas. Jag gillar dock spår sex som funkar rätt bra och känns mer logiskt och sammanhängande än det mesta annat på skivan, annars finns det inte mycket jag gillar med denna skiva faktiskt.

Det är en för lång skiva, den är för spretig och saknar röd tråd, den har ett fruktansvärt fult omslag och titeln är dålig precis som bandnamnet, kort sagt det är svårt att säga något direkt positivt om denna skiva, jag tycker inte heller att produktionen på denna skiva låter något vidare och varje gång jag spelat denna skiva har jag känt att jag kastat bort tid jag kunnat använda på bättre musik. Jag höjer betyget för att vissa recensenter givit positiva betyg, av vilken anledning är dock för mig omöjligt att uttyda, spår sex är inte så bra att den kan lyfta skivan speciellt mycket.

När det gäller No Hawaii blir det No Record för min del.

HHHHHHH

No Hawaii Snake My Charms

No Hawaii
Snake My Charms