Band:
Tony Clarkin (G)
Bob Catley (V)
Mark Stanway (Kb)
Al Barrow (B)
Jimmy Copley (D)
Discography:
Kingdom of Madness (1978)
Magnum II (1979)
Chase the Dragon (1982)
The Eleventh Hour (1983)
On A Storyteller's Night (1985)
Vigilante (1986)
Wings Of Heaven (1988)
Goodnight L.A. (1990)
Sleepwalking (1992)
Keeping The Nite Light Burning (1993)
Rock Art (1994)
Breath Of Life (2002)
Brand New Morning (2004)
Princess Alice And The Broken Arrow (2007)
Wings of Heaven (Live 2008)
Into the Valley of the Moonking (2009)
Guests:
Info
Released 2011-01-17
Reviewed 2010-12-17
Links:
magnumonline.co.uk
myspace
spv
Jag brukar alltid ha som princip att i den utsträckning det är möjligt inte jämföra gamla klassiska bands nya album med deras äldre, klassiska verk. Ibland är det ofrånkomligt, t.ex. för att de låter så extremt lika varandra eller extremt olika, men oftast gör man banden en otjänst i att hålla på jämföra och tycka att si och så lät de verkligen inte förr, eller också så gjorde de det fast mycket bättre. I vilket fall som helst blir det mest bara dumt och recensionen börjar handla mer om hur albumet låter i jämförelse med den och den skivan istället för just hur det verkligen låter. I Magnums fall tror jag dock nästan att man gör bandet en stor tjänst i att jämföra det senaste alstret mot de tidigare för jag har nog aldrig hört Magnum så här genomgående bra på en och samma skiva tidigare.
’The Visitation’ är fylld med låtar som tillhör Magnums allra bästa någonsin och de tio låtarna får mig bara att känna ”wow! Så här skulle dem låtit hela tiden!”. Visst finns några låtar som travar på tveksamhetens rand också, men överlag håller skivan en jämnstark hög standard med framförallt ett starkt mid-tempo utbud. Flera låtar har riktigt härliga sjunga-med-i-körer som känns väldigt Irländska, nästan som Blackmore’s Night emellanåt och klassiska instrument som piano och barockliknande altkörer samt stråkar och nästan kyrkaktig storslagenhet. Det känns som Magnum alltid varit inne på dessa banor med lite mer episk utformning på sin musik men här är det första försöket som känns som det lyckats – det här känns inte som vanlig hårdrock eller heavy metal, såsom de tidigare albumen gjort med endast lite småprogressiva och episka undertoner. Det här känns episkt.
Om det musikaliskt låter riktigt bra så är det produktionsmässigt det låter minst bra. Jag får vissa dåliga vibbar lite här och var på ’The Visitation’ för ljudet håller ibland en ganska tveksam kvalité. Första låten börjar jag fundera i om de spelat in skivan i mono och på utspridda ställen över hela skivan låter ljudet väldigt burkigt och billigt. Samtidigt låter alla instrument och även sången väldigt bra – klara, tydliga, välspelade och bra sammansatta utan att man stör sig på att något mixats för högt eller spelar i fel tempo eller den typen av små irritationsmoment. Men av någon anledning blir det ändå lite platt och burkigt emellanåt och även om detta inte är ett genomgående problem finns det trots allt där och kan höras.
Jag talade med Bob Catley för nästan tre år sedan och när man pratar med honom låter han som vilken trevlig farfarstyp som helst – lite raspig i rösten med en riktigt uppenbar snobb-brittisk dialekt. Här låter han kanon! Len i rösten men hård och kraftfull med energi som tränger ut genom högtalarna som tandkräm. Skivans höjdpunkt Wild Angels behöver han dock inte sjunga i alls – den låten är hur skön som helst tack vare sina gitarrer, men när bandet går ut och körar i hockeysånger efter refrängerna får jag rysningar. En blivande Magnumklassiker utan tvekan. Skivan har dock även några mindre tilltalande spår, då tänker jag i första hand på Spin Like a Wheel, The Last Frontier och avslutande balladen Tonight’s the Night. De når inte riktigt upp till standarden som resten av skivan håller, men det gör faktiskt inte så mycket för antingen före eller efter alla dessa låtar finns skivans tre bästa spår (Wild Angels, Freedom Day och Midnight Kings) och väger upp all eventuell pessimism som kan infinna sig.
Sett på det stora hela tycker jag att Magnums ’The Visitation’ är GBs absolut bästa glass hitintills. Ett småhårt chokladöverdrag på en gräddglass med kolainsprängningar och nötter… mmm, spelar ingen roll att det är vinter när man får sådant. Den här skivan skjuter av ett helt magasin med starka låtar som i min mening klår allt från ’Kingdom of Madness’, ’Wings of Heaven’ och det mesta andra som denna klassiska tv-serie delat med sig av genom åren. Det är en förfining av deras progressiva melodiösa rock och den låter rejält mäktig med endast några mindre missar i produktionen.
Jag skjuter inte riktigt salut för ’The Visitation’ men jag är beredd att säga att detta är bland det bästa du kan få tag på som bär namnet Magnum. Det slår i alla fall Tom Sellecks mustasch med Ferrarilängder.
HHHHHHH