Magnum - Wiings of Heaven (live) 2008

Magnum har varit klassiska ända sedan de släppte sin första skiva i slutet på 70-talet (’78). ’Kingdom of Madness’ är i mina ögon en tidlös klassiker, speciellt titelspåret som verkligen andas klassisk rock av den lite hårdare karaktären.

Magnums storhetstid ligger dock, hur man än vrider och vänder på det, från mitten av 80-talet till början av 90-talet. Det var där deras ”hits” finns uppradade, videorna gick varma och de stora livespelningarna låg uppbokade. Häromåret gjorde de en turné där de rakt igenom spelade igenom skivan ’On a Storytellers Night’ som kvällens höjdpunkt i samband med skivans 20-års jubileum.. Nu i år är det den största av dem alla som jubileras, nämligen ’Wings of Heaven’ som höll på hela 3 topp 30 singlar och en andra plats på albumlistan i hemlandet England. Hyllningen finns på en 2 CD med delvis en liveblandning av ”det bästa som inte är ’Wings of Heaven’” för att citera sångare Bob Catley och delvis ’Wings of Heaven’ raka vägen igenom.

Materialet har hämtats från en sex datum lång turné i hemlandet, som blivit sammanmixat och ihopsnickrat till denna live 2 CD. Detta är alltså en ”best of” från den turnén där samma set-lists upprepades samtliga datum.

Vad som slår mig först när jag startar skivan är det underbara ljudet. Det är sannerligen välmixat och mastrat! Som ett katt på undulatjakt, finputsat in i minsta detalj. Faktum är att de flesta studioalbum jag får sätta tänderna i har fjärran från detta fina ljud! Publiken säger jag dock ”nja” till. Den imponerar föga volymmässigt, kanske ville inte Magnum skruva upp ljudet för mycket så att vissa skulle tro det lät fejkat eller så var det inte bättre än så här – vad vet jag – men bättre än detta hoppas jag trycket var på plats för annars är det ju nästan synd om dem. Visst tänder det till ibland, men för det mesta är trycket klent och även om sångare Catley sprider ordet om kvällarnas förevigande är publikresponsen tanigt klen.

Låtmaterialet är överlag bra eller mycket bra. Första skivan, den s.k. ”best of” Magnum, är helt okej, men det är ändå CD 2 som är roligast när bandet kör igenom hela ’Wings of Heaven’ från intro till avslutningston och i ärlighetens namn kan jag erkänna att jag skippat första skivan några gånger eftersom den har ett par spår som inte är så roliga – ett problem som dock kan undvikas om man lägger in låtarna i iPoden och bara skippar de sämre spåren. Första skivan innehåller trots allt guldkorn som Dragons Are real, All Englands Eyes och framförallt Kingdom of Madness.

Men hur låter då Magnum, börjar den otålige och inte allt för Magnumbekanta läsaren att fråga sig vid det här laget – antar jag. Det beror lite på vilken era av Magnums historia vi vill djupdyka inom. De har varit allt från Jethro Thull-flöjtrock ´n roll till Saga-keyboardstukad och Styx-stämsångsgjord – för den som tycker om name-dropping förklaring. I anno 2008 är de hårdrock och har rockat till sina lite mjukare låtar ett par steg uppåt på rockskalan. De distade gitarrerna sjuder genom lokalerna och tränger in i den fanatiska publikens trumhinnor och studsar tillbaka ut och tar sin plats på denna skiva som rock ´n roll med hårdrocksgung. Trummorna är ganska mjuka fortfarande dock, och inte alltid känns det som de går i symbios och fullständig harmoni med övriga bandet – men det är förmodligen inget man tänker på om man inte lyssnar efter det.

Catley som står vid micken då? Jo, han börjar ju komma upp i åren vid det här laget och med tanke på att Magnum har över 30 år som band (inräknat de år på 90-talet och början av 2000 som bandet hade siesta) förstår man vid en enkel beräkning att han troligtvis har sin ålder någonstans runt 50-strecket och det hörs faktiskt. Han börjar rassla lite på röste och låta som en mysig morfar som pysslar i trädgården snarare än rockar loss, ändå är det just rocka loss han gör! Inte kan man ju direkt klaga på Catley för rock ´n roll låter han och hårdrock andas han i varje ord som tränger genom gaddarna.

Tempomässigt hör Magnum till samma skara band som de andra som kom fram på 70-talet (För er som gillar name-dropping kan Blue Öyster Cult, Kiss, Meat Loaf och Vikingarna nämnas). Magnum är rock ´n roll i hårdrock med fokus på det melodiösa och aningen mer progressiva än bara hjärndött Rolling Stones rullatorskjutande och jag tycker det är synd att de aldrig fick det där riktigt stora genombrottet, utan att de blott var och snuddade på det. Kanske kan en avdamning av ’Wings of Heaven’ – bandets hittills största framgång – ge tillbaka lite av den glans man en gång hade, även om Catley inte vill erkänna att han saknar det.

Jag rekommenderar ett inköp av ’Wings of Heaven’ – det är ett av de bästa livealbum jag hört, det bästa på mycket länge, och tilltalar alla från fans av rock, progressiv rock, melodiös rock, hårdrock och brittisk heavy metal. Ett fall för Frost!

HHHHHHH

Magnum - Wings of Heaven (live)