Recension Korea - The Delirium Suite 2010

Att som band kalla sig Korea är ungefär likvärdigt med att kalla sig Kina, Kuba eller Kongo. Alla är de ledande demokratier historiskt sett som är folkliga föredömen vi bör ta efter i västvärlden. Eller inte! ”Men tänk om de syftar på Sydkorea” säger kanske du då. Ja, då syftar dem på ett land som förslavar fattiga, ser på människor med handikapp som lägre stående och uppmuntrar förakt mot homosexuella. Är det så mycket bättre? Med andra ord, Korea kunde ha gett mig ett bättre första intryck än vad de gjort med sitt bandnamn, men det är ju trots allt inte det som är det viktiga.

Jag har försökt få grepp om den här skivan länge nu, men den fastnar liksom inte i mina händer. Den glider bort lika fort som den kommer och den melodiösa hårdrocken från svenskarna känns allmänt abstrakt och ihålig. Trots att den musikaliskt har substans och tyngd och mycket som låter oerhört bra, är det inget som sätter sig. Den är som en Koreansk fotbollsspelare – tekniskt duktigt, intressant att se för stunden men inget du kommer ihåg när man i efterhand tänker på duktiga spelare.

Jag vet att jag borde gilla detta, och så länge jag sitter och lyssnar är det en trevlig skiva. Bra sångare, bra instrumentalister, bra låtar, bra melodier, bra variation och bra producerat. Ändå sätter sig inte Korea hos mig mer än för stunden, så fort skivan är slut är jag någon annanstans. Jag kommer då knappt ens ihåg hur skivan lät. Jag kommer inte ihåg vilka låtar som var extra bra och jag kan definitivt inte nynna på dem ens ett enda riff. Varför? Vad är det som gör att Korea är lika svåra att komma ihåg som den där människan som leder Kristdemokraterna... vad han nu heter och hur han nu ser ut... om det ens är en han?

Ärligt talat har jag inget bra svar. ’The Delirium Suite’ är en bra skiva på alla sätt och vis, den har intressanta låtar och är välgjord på alla plan. Ingenting låter vare sig dumt eller konstigt, sången är jätte bra, det är snyggt och tillrättalagt. Till och med skivomslaget är snyggt. Men hur kan man hylla en skiva man inte får några bestående intryck av? Det går liksom inte, hur välgjord den än är. För den är oerhört välgjord. Jag kan inte hitta ett enda enskilt element att kritisera och musikaliskt är det definitivt lätt att tycka om. Det är hårt, men inte jätte hårt. Det är mid-tempo hårdrock av det melodiösa slaget, med syntar och tunga gitarrer. Det låter inte allt för likt något annat band som jag kan komma på sådär direkt, även om det spelar i samma genre som många andra melodiösa (hård)rockband.

Så, vad gör man? Ja, bra fråga! Det bästa omdöme jag kan ge om skivan är att den är riktigt bra men uppenbarligen inte med tillräckligt unik karaktär för att jag ska få en långvarig förlovning med bandet. Det är som att irra runt inne i Pans labyrint sedan 2001 (ett rymdäventyr) och inse att det nu är 2010 – året vi fick kontakt. Och för er som är allmänt ointresserade av film och därför inte fattar den poängen så är det fyra fantastiskt vackra, välgjorda filmer som nog alla älskar, men som jag har svårt att se att mer än några enstaka skulle hålla som sin absoluta favoritrulle.

Det största bestående skivan lämnar hos mig är frågan om vi ska kunna använda halvpoäng för jag skulle gärna gett skivan 4,5 om möjligheten fanns. Skivan är bra men ganska likt ris lämnar den mig allmänt oberörd så fort det tagit slut.

HHHHHHH

Korea The Delirium Suite

Korea
The Delirium Suite