Band:
Nicke Andersson: lead vocals, guita
Dolf de Borst: vocals, bass
Tobias Egge: voclas, guitar
Thomas Eriksson: drums
Diskografi:
Debut
Guests:
Info
Nicke Andersson (producer)
Släppt 2010-05-28
Recenserad 2010-06-17
Länkar:
myspace
Musikaliskt är det déjà vu, det vill säga rockmusik av AOR-skolan, lite grann som Journey, Toto, 707, 101 South, W.E.T., Boston, Cheap Trick och så vidare. Det går definitivt att säga att det inte är direkt nyskapande, och att det går att finna band som låter väldigt likt dem, många sådana. Produktionen är som alltid när det gäller sådana band, riktigt välgjord och snygg så där har jag sällan något att klaga på, när det gäller detta band finns ingen anledning att klaga på sound eller produktion, den saken är tipptopp.
Skivan inleds med ett spår som kalla Holiday From My Vacation som är ett helt okej spår och som sätter an tonen för resten av skivan, det är trallvänligt, lättillgängligt och catchy med enkel låtuppbyggnad och stark refräng som sätter sig snabbt. Det fortsätter väl i samma stil sedan med catchy refränger och låtar som bygger enbart på dessa, allt väl inpackad i ett snyggt sound men i slutändan har jag trots detta svårt att ta till mig det. Det är inget som beror på skivlängden i alla fall eftersom den är riktigt bra med under 40 minuter vilket är en bra längd för en skiva av detta slag så något annat gör att den är svår att ta till sig.
Det känns som att varje gång jag lyssnat till denna skiva har jag inte fått ut något, den rullar på och sedan är den slut utan att jag fått något intryck. En sak minns jag dock, och det är att skivan har ett konstigt slut, det sista spåret känns väldigt ologiskt som avslutning och hugger liksom av allt på ett märkligt sätt som jag inte alls tycker passar men det är inte heller den saken som gör att skivan är svår att ta till sig.
Det är inte heller att den är avancerad och progressiv eftersom den är raka motsatsen. Jag tror faktiskt att anledningen till denna skivas problem att engagera ligger i det faktum att jag hört musik som denna massor av gånger, jag gillar dessutom denna genre massor så därför känns det kanske än mer som en besvikelse. Det är en hyfsad skiva, inget snack om den saken, men den känns trött, oinspirerad och fantasilös.
Jag tror säkert att Hellacoptersanknytningen kan generera ett stort intresse och säkert ge en del fans trots bristen på nyskapande eller känsla. Om man inte är så bevandrad i genren kanske man faktiskt skulle kunna gilla denna skiva också, om man inte har hört det som musiken är identisk med sedan tidigare.
Men kort och gott är Imperial State Electric ett helt okej band som gör helt okej musik men de känns väldigt neutrala och framförallt trötta, som att de saknar den där sista känslan som behövs för att skapa bra musik.
HHHHHHH