Band:
Michelle Darkness (V & G)
Kirk Kerker (G)
Lusiffer (D)
Sad Sir (G)
Hampez (B)
Diskografi:
The Sicks Sense (2008)
Dead End Dreaming (2005)
Last Night on Earth (2003)
Songs for a Dying World (2002)
Believe... My Friend (1998)
Infinity (1996)
Guests:
Info
Corni Bartels (prod)
Släppt 2010-08-20
Recenserad 2010-09-02
Länkar:
endofgreen.de
myspace
silverdust
När detta band som säger att det är slut på det gröna då kommer och spelar musik för oss bör det väl rimligtvis betyda att det är slut på det bra. Nu kommer ett riktigt kasst band här. Tittar man dessutom på logotypen känns det ju inte som om den förändrar åtminstone mina misstankar - det känns som man ska behöva sitta och lyssna på något skrammelskräp med folk som bara står och gör ljud utan minsta tanke. Men så är det inte.
End of Green gör bra musik. Själv har jag stött på dem två gånger tidigare, men aldrig riktigt lagt dem på min lista över band värda att skriva hem. Det kan eventuellt vara dags att börja ändra den listan nu för vad jag hör på 'High Hopes in Low Places' är riktigt intressant musik. Det ligger i den gothiska genren, i dess hårdare avdelning och mina tankar banar snabbt iväg till i första hand landsmännen i Lacrimas Profundere, men också band som The 69 Eyes och Entwine. Inga konstigheter, bara riktigt arg gothic metal som kör rakt på och gärna skriker ut sitt budsap lite extra argt emellanåt. Men bandet passar även på att vara lite atmosfäriska emellanåt och sångstilen varierar mellan rena vansinnesvrål och mörka trolljud till desperat amerikansk countrysång - typ.
Instrumentalt tar det också det breda registret, akustiska gitarrer blandas med superdistade elgitarrer och trummorna spelar ömson helt på cymbalerna till att varvas med att riktigt nästan blastbeata sig igenom låtarna. Mellantinget är dock vanligast. Mestadels ligger det i det tunga basgungandet men även basen tar semester och skruvar ner lite, även om det bara är kanske fyra eller fem av årets 52 veckor. Och även om tempot är lågt större delen av skivan finns det ett par låtar som riktigt smäller till en, som att byta en labrador mot en malinoise - från lätthanterligt och lugnt till ett riktigt virrvarr som det inte går att få stopp på.
Jag gillar 'High Hopes in Low Places'. Den ger hopp, även i låga stunder. Den ger bra låtar, bra stämning, bra känsla och inte minst tre bra kvartar med musik av varierande karaktär, men alla precis lika intressanta hela vägen igenom. Det är en sån där skiva du antingen gillar alla låtar eller ingen, för även om tempot och hårdheten och sångsättet skiljer sig är stilen ändå överlag densamma och det vilar någon form av grå/brun stämning över det hela. Som en dimma över ett kuperat landskap, det sticker upp lite åsar och trädtoppar här och var, men dimma är fortfarande dimma precis som End of Greens 'High Hopes in Low Places' är 'High Hopes in Low Places' oavsett om ytan varierar lite mellan låtarna.
Summa summarum är att detta är en av årets bästa skivor, i alla fall som jag stött på.
HHHHHHH