Band:
Teemu Koskela: vocals
Pasi Vapola: guitar and backing vocals
Jukka Hänninen: keyboards and backing vocals
Pasi Kauppinen: bass and backing vocals
Lauri Bexar: drums
Antti Hokkala: guitar and backing vocals
Diskografi:
Cold Reality (2006)
Info
Produced by Pasi Vapola
Mastered by Svante Forsbäck
Släppt 2009-05-02
Recenserad 2009-06-01
Länkar:
winterborn.info
myspace
massacre
Jag försöker tänka ut lite grann hur detta band låter och jag kommer fram till att det låter lite grann som tidigare hintade finska band men ändå inte. Det rör sig om så kallad power metal, ni vet den där med snabba melodiösa gitarrslingor, smattrande dubbeltramp och så vidare med allt vad det innebär, bättre än så går det inte riktigt att beskriva saken för mig. Jag skulle dock vilja säga att detta band är väldigt dynamisk och har en ren och polerad produktion för att understryka melodin i musiken antar jag.
Jag drar paralleller till Sonata Arctica hela tiden men det är ett band som ligger rätt nära åtminstone när jag ser till namnen, Sonata Arctica är dock snabbare än Winterborn men de sistnämnda ger en mer dynamisk känsla. Dock är deras låtar inte på långa vägar i närheten av samma kvalité som landsmännen. Men absolut finns det intressanta låtar så som inledande Black Rain som väldigt väl visar den dynamiska stil bandet besitter. Jag kan inte bestämma mig ifall jag gillar sångaren eller ej, han har en röst som passar in i musiken men samtidigt lyfter han den inte på något sätt. Förutom Black Rain är Land of the Free, en låt om USA en mycket intressant låt både musikaliskt och lyriskt och den gillar jag en hel del. Näst sista spåret Last Man Standing är en annan låt som höjer skivan en del men i slutändan finner jag mig relativt neutral till denna skiva. Visst, det är en bra skiva men den har inte det där som gör att jag vill spela om låtarna eller gör skivan till ett prioriterat val, eller att jag håller den som en kvalitativ favorit som inte alltid går att spela; inget av de epiteten passar Farewell to Saints.
Finnarna med det kyliga namnet visar mycket löfte här och detta är trots allt den där så kallade svåra andra skivan. Bandet har ännu inte hunnit ackumulera så mycket rutin ännu, så kanske att vi kan förvänta oss någonting mer spännande och nyskapande nästa gång för ärligt talat är det just den saken jag saknar med Farewell to Saints, vi har hört allt förr och jag är säker på att jag skulle varit eld och lågor om detta bandet hade dykt upp 1997 eller något i den stilen men nu har vi redan hört denna genre till leda och det krävs mycket för att verkligen slå i densamma.
Så med allt jag sagt konstaterar jag att finska Winterborn för denna gång får stanna ute i sitt karga vinterlandskap. Farewell to Saints är en skiva som i sig är bra men den kommer i fel tid för att slå i en genre som var mättad för länge sedan men om bandet kan utveckla sitt eget sound ett steg till kommer detta bli riktigt spännande, den som lever får se.
HHHHHHH