Recension National Anthems - The National Anthems 2009

Svenska nationalsångare från Värmland dimper ned med ett bakåtlutat, avslappnat album som tar det lugnt hela vägen genom de 39 minuter som de elva spåren varar. Det är nästan så att man blir lite rörd över att ha så fin nationalsångskultur här i Sverige, men bara nästan.

The National Anthems är lite lugnare än Halloweds vanliga skörd av band vi brukar recensera. The National Anthems är nämligen ingen death metal, ingen gore metal, ingen extrem metal över huvud taget. Faktum är att det inte ens är metal över huvud taget, så är du totalt insnöad på det spåret kan du hoppa vidare till nästa recension redan här. För den som bara är intresserad av bra musik finns mycket kvar att läsa - för det här är riktigt skön och bra musik.

Den här skivan osar lite Brittisk indie rock över hela sig. Jag tänker också lite på Broder Daniel, ni vet det där Svenska poserbandet för alla vilsna tonåringar som växte upp under 90-talet. Men med skillnaden att det inte känns som National Anthems är på väg att ta livet av sig själva i varje låt, och det är en ganska viktig skillnad. Inte heller känns de lika tillgjorda.

Mellan varven känns faktiskt den här skivan lite nationalsångsaktigt, det är så välplanerat och foglöst perfekt skapat. Det finns absolut ingenting man hakar upp sig på, allt känns så genomarbetat och tillrättaslipat att det egentligen bara är grädden som saknas - för det är inte särskilt fett, snarare totalt nedbantat till bara de absolut mest nödvändiga beståndsdelarna. Till och med omslaget känns storslaget, genomarbetat minimalistiskt och perfekt. Det är lite som Lacunas Profunderes album 'Ave End' - det är så snyggt gjort att det finns absolut ingenting att sätta fingret på och peka på brister med. Det är bara... ja, bra. Helt enkelt.

Det kommer dock med ett pris att vara så minimalistiskt perfekt i precis alla avseenden. Precis som Lacunas Profunderes skiva jag nämnde tenderar det här att förlora lite identitet just på grund av att det är så kliniskt utomordentligt att det nästan saknar det där mänskliga, det som inte är perfekt. Det är helt klart en skiva som lämpar sig bäst att slå på när man ska sjunka ned i soffan och bara njuta, eller läsa en bok eller tidning. Bara njuta, luta sig tillbaka och dras med i de otroligt vackra musikaliska landskap bandet målar upp och spelar igenom. För bilen, festen eller på joggingrundan - då finns det däremot vissa risker med att slå på denna skiva. Det lagt åt sidan, för ingen skiva lämpar sig i precis alla situationer så det argumentet är meningslöst, så är jag inte helt nöjd - trots att skivan är så bra och jag vill veta varför! Fram med luppen...

Svaret är - jag är inte nöjd för det finns ingenting som står ut från den här skivan. Det finns ingenting som är lite bättre än det andra, ingen låt som man bara känner att den ska jag lyssna på först - sedan kan jag ta resten... Nej, det är det som är problemet. Allt är så bra att det bara finns där utan att sticka ut. Det finns ingenting på skivan som skriker "Här är jag! Se på mig!", det är den här skivan alldeles för nobel för att ta sig ton till att göra. Man blir nästan tårögd och ändå berör det inte mer än som en väldigt bra skiva. Det är verkligen frustrerande. Jag älskar inte skivan, jag avgudar den inte - ändå är den enastående och fantastisk, snacka om paradoxalt.

Så med allt det sagt förstår ni varför jag inte tänker ge er några iPod tips utöver de andra, rabbla spår jag håller högre än de andra eller låtar du ska helt undvika - antingen tar du hela skivan som den är eller inte alls, varje låt kommer med priset av alla de andra. Så enkelt är det. Men det är ingen dålig deal. Elva låtar med den här kvalitén tror jag ingen vill tacka nej till. Min enda motivering till att det inte blir full pott är enkelt uttryckt att det finns ingenting att anmärka på - hur dumt det än låter - för en skiva mår bäst av att ha åtminstone EN dal och EN topp, för att nyansera lite.

Slutsatsen är att det här bandet, den här skivan tar verkligen det här med nationalsång på största allvar. Det är storslaget, otroligt genomarbetat, underbart komponerat och fantastiskt att lyssna på - men det är också en tesked av nationalsångernas tråkighet i det hela. För hur ofta slår man på en skiva med nationalsånger? 'The National Anthems' är dock underbart vacker, otroligt bra och verkligen en fantastisk skiva, favoritlåtarna saknas emellertid.

HHHHHHH