Recension The Exploding Boy

"Hur ska vi lösa det här då?" frågade sig Södermalmsbandet The Exploding Boy när de skulle ta sig an uppgiften att snickra ihop sitt andra album, ett album som skulle lyckas överträffa vad man redan åstadkommit på skiva ett. Uppgiften löste de väl, här är 'Afterglow' - en lugnare rockplatta med vissa punkiga undertoner och viss brittisk indiepop odör under armarna. Det är ett av dem där albumen som inte filats på i evigheters evigheter utan som hittat rätt ljudbild direkt. Det duger alldeles utmärkt som det är och för mig känns det som om skivan låtit ungefär så här ända sedan de hittade första tonen till första låten. Enkelt, utmärkt och med ett skönt flöde hela vägen.

Stockholm och Södermalm är måhända en av Europas renaste och finaste städer/stadsdelar, men The Exploding Boys är sådär lagomt opolerade. De är lite småskitiga, och har en viss touch av garage/källare i ljudet, förstärkarna känns sådär lagomt billiga och uppskruvade på max så de får till en alldeles säregen, nästan skitig, stil på ljudet som så taktsäkert dunkar ut. Trumsetet känns stulet från någon av 80-talets pop-ikoner och spelas oerhört taktsäkert av någon som inte ens är med i bandet, kanske en trummaskin? Det skulle förklara den nästan robotförträfliga taktkänslan. Gitarrerna liras med en lagom nedsmutsad punkdistning som får musiken att kännas som 70-tal möter 80-tal i riktig 2000-talstappning. Låten Desperados känns som hämtat från en 80-tals film och det är den inte direkt ensam om, även om titeln gör att den känns som det mest klockrena exemplet (Heart of Glas och London är två andra låtar, som dessutom kanske är skivans bästa). Med allt det nämna (punk-, 70-tals-, 80-tals- och indiepopsoundet) känns det som vi hittar någorlunda rätt - addera bara lite The 69-eyes på det hela så har vi verkligen beskrivit The Exploding Boy ut i fingerspetsarna.

Vad jag gillar bäst med "Afterglow" är att den känns så otroligt enkel och spontan, nästan som om medlemmarna haft mer roligt i studion än strävat efter att göra en bra skiva. De träffar helt rätt med refrängerna, gitarrerna som spelar lite svårare än 2-ackordspunk men ändå inte avancerat lyckas skapa en oerhört lyckad vintage-känsla och syntarna bidrar bara till det. 70-tal möter 80-tal i 2000-talstappning - det är verkligen den bästa beskrivning jag kan ge.

Så med all självdistans och träffsäkerhet som bandet lyckats trolla fram till denna skiva anser jag att man ligger långt före de flesta av sina konkurrenter. Många band och artister verkar ha börjat anamma denna vintage-stil med äldre ljudbilder - Vernonica Magio, Donkeyboy och en hel del andra spelas t.ex. redan på kommersiell radio och mer lär komma. The Exploding Boy får för mig gärna göra dem sällskap, även om de själva nog helst ser sig som mer underground än att få eterutrymme. I min mening är den här typen av musik normalt ett musikaliskt steg bakåt (de spelar trots allt efter en mall från förr), men när The Exploding Boy gör det lyssnar jag gärna - de lyckas hitta en bra balans mellan det gamla ljudet och det nya.

Vad är negativt då? Det som är mest negativt är faktiskt det som känns mest positivt, att skivan känns spontan och inte allt för omarbetad och överarbetad. Mellan varven dyker det upp partier som känns ofärdiga och ganska flummiga. Överlag är det en väldigt liten andel av skivan som känns så, men det är ändå något som drar ner helhetsintrycket när det kommer. Sångaren är inte heller så värst bra, men hans känsla och inlevelse gör att han i min mening inte är störande trots detta. I vissa låtar är det snarare bara positivt att han inte sjunger lika rent och snyggt som Bono, de vinner på sin känsla istället.

Så med allt detta sagt, så förstår ni säkert att mitt intryck av den exploderande pojken är ganska positivt. Det är skönt flöde i musiken och den är enkel men välspelad och ljudbilden är spännande. Låtar som låter lite bättre finns det gott om och skivan som helhet når med enkelhet godkänt och t.o.m. lite över det. En av årets bästa skivor, helt enkelt!

HHHHHHH

The Exploding Boy - Afterglow