Spår
1.Lui
2. I’m Goin’ Alone
3. The Circus
4. Deceiver
5. Breakin’Down
6 Killin’Game
7. Blindness
8. Farewell
9. A Chance from Him
10. The Revenant’s Eternal Love
11. The Calling from Isaiah
12. Bang Bang
13. The Seagul’s Creed
14. Fade To Grey
15. Nails
16. Heartbound Eve

Band:
Morgan Lacroix: Vocals
Terry Horn: Guitars, Keys, Programming
Furyo: Drums
Max River: Bass

Diskografi:
Fairy Tales From Hell’s Caves (2001)
A Whisper Of Dew (2002)
Madhouse (2005)

Info

Släppt 091121
Recenserad 091225

Länkar:
mandragorascream.it
myspace
massacre

Från Italien härstammar detta band av italienare som skapar musik i den gotiska metallskolan, med lite annorlunda kvinnlig sång och ett tempo som är bland det lägsta som skådats i denna genre. Den annorlunda kvinnliga sången manifesterar sig på det sätt att jag faktiskt inte visste att det var en kvinnlig sångare förrän jag började läsa på informationen inför skrivandet av denna recension. Faktiskt är inte alla spår på skivan heller långsamma men det återkommer jag till senare under denna recension.

Volturna heter denna skiva som är den fjärde i italienarnas karriär och som innehåller så kallad gotisk metall, jag funderade lite i riktning mot doomhållet faktiskt när jag lyssnade till detta med tanke på det låga tempo i vilket stora delar av skivan utspelar sig. Det är inte direkt mycket till scream som ändå namnet antyder, Mandragora Whisper kanske vore en lämpligare titel i alla ärlighet men vem är jag att ifrågasätta vad ett band kallar sig.

Överhuvudtaget kan namnet tyckas en aning märkligt med tanke på att det är svårt att tänka sig att den växt kan skrika, även om det är en växt som ibland gives magiska egenskaper och som enligt alternativmedicin har medicinska egenskaper. Detta är dock ett vanligt fenomen när det gäller just bandnamn inom metallen, bara det låter coolt spelar det ingen roll vad det egentligen betyder. Bandnamnet har dock lite grann betydelse när det gäller just detta band som har lyriska teman som rör just övernaturligheter och liknande.

Jag hade inga som helst förväntningar när det gällde detta band då jag började spela deras skiva för att i slutändan kunna recensera den. Jag hade dock en liten föraning om att det skulle röra sig om extremmetall med vrål och skrik, lyckligtvis hade jag fel i den föraningen och blev således positivt överraskad när jag började lyssna på skivan. Inledande spåret är väl egentligen inte så värst mycket att orda om, det är ett introspår till skivan känns det som och indikerar vad vi har att förvänta oss när det gäller skivans musikaliska bitar. Spåret som kommer efter detta, skivans andra spår I’m Going Alone är skivans absolut bästa spår som med ett lågt tempo och en lågmäld ton glänser rätt starkt även i det musikaliska landskap som står utanför Volturna. Det finns några partier där bandet höjer tempot lite grann och rockar på rätt bra vilket tillsammans med skivans övergripande ton är receptet för att hålla de 59 minuterna av musik relativt intressanta.

Jag anser dock att skivans längd är dess enda problem, det är för många spår för att jag ska hålla intresset uppe hela vägen vilket är synd med tanke på att jag gillar det skarpt så länge jag orkar hålla intresset uppe.

Den långa längden är dock det enda problemet denna skiva har, den har annars väldigt bra spår med skön musik och bra sånginsats, produktionen är snygg och det finns egentligen ingenting att klaga på där. Det är som sagt endast de många spåren och den timme av musik detta ändå är, en timme är i de flesta fall för långt och detsamma gäller här, variationen finns men den är för liten, den finns i för få spår. Jag skulle vilja föreslå att bandet kapade bort tre eller fyra spår och sedan släppte skivan på nytt, då skulle de definitivt få högre poäng.

I slutändan är Mandragora Scream mästare på att skapa långsam musik som engagerar, problemet är bara att de inte kan säga ifrån innan de skapar för mycket sådan musik. Volturna är en bra skiva men det är en bra skiva som är för lång.

HHHHHHH