Band:
Przemek Golomb – vokills
Florian Füntmann – guitar
Stephan Gall - guitar
Martin Grossmann – bass
Janosch Rathmer – drums
Diskografi:
Misery Speaks (2006)
Catalogue Of Carnage (2008)
Info
Produced by Jonas Kjellgren @ Black Lounge Studio (SWE)
Släppt 2009-04-24
Recenserad 2009-05-01
Länkar:
miseryspeaks.com
myspace
drakkar
Men hur låter då denna talande misär som sjunger om fördömda lärjungar? De är hårda och tunga och sjunger i vrålande ton blandat med en del klarsång. Det är tunga distade gitarrer och hårda tunga trummor blandad med den aggressiva sången vilket onekligen leder till att jag anser att denna skiva är tung och aggressiv. Ibland kan det vara rätt svårt att beskriva musik i ord men om ni hört Agathodaimon så har ni en viss aning om hur detta låter.
En del av min svårighet att beskriva detta kan vara sammanlänkat med min svårighet att ta det till mig. Missförstå mig rätt när jag säger detta för att egentligen tycker jag faktiskt att denna skiva är rätt bra men den känns lite för likriktad utan spår som verkligen sticker ut. Skivan tuggar på i samma tempo rakt igenom och i längden blir det jobbigt att ta sig igenom skivan och ofta finner jag mig själv funderandes över vilken skiva som blir nästa och Endstille blir aldrig nästa skiva, det är också något jag använder, Endstille är faktiskt tusen gånger sämre. Frågan blir dock varför jag nämner andra band i min recension, det brukar inte ske speciellt ofta och därav känner jag mig en aning förbryllad. Kanske har jag tagits över av en tankekontrollerande utomjording så som i Invasion of the Body Snatchers eller något sådant. Men nej, det är nog bara för att jag är en märklig individ och att jag inte tänker på samma sätt som alla andra. Men problemet med denna skiva är att den inte fångar mig, musiken är bra det är den men den har ingenting som griper tag i mig som lyssnare och därför tappar jag lätt intresset för skivan.
Nåväl det finns faktiskt något spår som väcker intresset för en stund men skivan börjar segt och väcker inte mitt intresse men sedan händer plötsligt något; allt tar en vändning i och med spåret, titelspåret faktiskt, Disciples of Doom som är väldigt bra och har allt jag kunnat önska av en skiva i denne genre, problemet är bara att detta är det enda spår som håller denna klass.
Så med bara ett spår som kan fånga ett intresse och sedan nio i stort sett likgiltiga men välgjorda spår kan inte betyget nå några högre höjder, det är ren logik som dikterar detta villkor och det är inte något jag kan påverka. Disciples of Doom är ingen dålig skiva på något sett det är bara det att den saknar det där som håller mig som lyssnare och med bara ett bra spår kan jag inte hållas kvar ungefär på samma sätt som du har svårt som läsare när jag upprepar vad jag nyss skrivit igen men det är för att illustrera i text hur jag uppfattar denna skiva.
Men för att inte hålla er kvar och undrande längre, fördömda lärjungar i talande misär är ingenting för mig, misären lyser igenom när det kommer till kreativt låtskrivande.
HHHHHHH