Recension Monoscream - Reborn EP 2009

För ungefär 1 & 1/2 år sedan blev jag kontaktad av ett gäng unga killar som spelade i bandet Monoscream och de var, med rätta, väldigt stolta över sin demoskiva och ville att jag skulle lyssna in mig på den. Så det gjorde jag och skivan recenserades med ett femstjärnigt resultat. Nu har jag tagit emot bandets första EP, nästa steg mot en riktig skiva alltså, men idag måste jag säga att de femstjärniga resultaten ligger fjärran från min presentlåda till bandet.

Som sig bör är denna skiva mer välgjord, mer välspelad och håller överlag betydligt bättre kvalité. Låtarna är tyngre melodiös dödsmetall i den lite långsammare klassen, ganska påhittig och finurlig och stundtals riktigt välspelad, även om det inte är något direkt innovativt eller uppseendeväckande. Jag personligen fastnar inte för dessa låtar över huvud taget. Mest tror jag det beror på den otroligt störande sångaren och hans oerhört irriterande sångsätt. Ändå är det ju samma sångare som fanns på demoplattan och i ärlighetens namn har han inte ändrat sångsättet så väldigt mycket, men det ligger i mörkare tonarter och den har mixats högre och det är väl det som gör det, skulle jag tro.

Låtarna går lite långsammare nu, får jag en känsla av, och det är inte gynnsamt för mitt intryck av bandet, det är möjligt att den allmänna uppfattningen är annorlunda, jag har ju aldrig förstått populariteten i band som Cannibal Corpse, Mastodon och band som både vrålar mörkt och gör långsamma låtar – mitt tycke är en helomvändning på detta (favoritbandet heter Children of Bodom, jag tycker det förklarar hur jag vill ha det ganska bra).

Det stora felet tycker jag dock inte man kan skylla helt på sångaren, utan nog framförallt på att det är alldeles för enformigt. Låtarna skiljer sig alldeles för lite mot varandra, de fastnar alldeles för mycket i samma ljudbild hela EPns tre låtar igenom och det är en ljudbild som åtminstone jag hört många gånger förut och ledsnat på vid det här laget. Visst har alla låtarna sina säregna drag, men de är så små att den monotoma ljudbilden som återfinns EPn igenom tar över och tråkar ned hela skivan.

Att det blir så enformigt går helt att skylla på rytmsektionen – den är rent utsagd tråkig och det händer ingenting på den biten. Jag vet inte om det är samma trummis i bandet nu som på EPn, Fredrik båda gångerna, men trummorna låter i alla fall inte bättre nu och det jag klagade mest på med demoskivan var just dessa. Hemläxa till bandet – ni måste arbeta mer med rytmsektionen!

Jag är mest positiv till gitarrerna. Och jag tycker låten 17 years är rätt bra, om man bara kunde plocka bort det som ska föreställa refrängen. Men det negativa tar liksom hela tiden överhand om det positiva för mig. Jag återfår bara inte de där glädjande känslorna jag fick för demoskivan och även om det är en bättre skiva jag fått denna gång så lyssnar jag nästan hellre på den sämre producerade och inte alls lika proffsiga demoskivan för den hade en starkare låtlista och framförallt så lät sången betydligt bättre då.

Jag ser fortfarande Monoscream som ett stort framtidshopp och denna erfarenhet rikare borde debutplattan i fullängdsformat bli en riktig vinnare. För mig känns dock denna EP rätt meningslös och inte som något jag lär spela särskilt ofta nu när jag recenserat den. Men jag tillhör väl inte riktigt bandets egentliga målgrupp och man kan ju inte göra alla nöjda – för fans av långsammare melodiös dödsmetall tror jag ändå denna EP har en hel del att erbjuda.

HHHHHHH

Monoscream - Reborn [EP]