Band:
Axel Widén - vocals
Anton Modig - guitar
Aron Parmerud - guitar, backing vocals
Mikael Medin - bass
Jimmy Olausson - drums
Linus Johansson - keyboard
Diskografi:
Spit (2008)
Gäster
Info
Pontus Hjelm (recording and prod.)
Åke Parmerud (recording and prod.)
Fredrik Nordström (mix and master)
Peter In De Betou (mix and master)
Release: 2009-10-05
Recenserad: 2009-12-05
Länkar:
marionette.se
myspace
listenable
Nåväl, det är omöjligt att veta precis allt men egentligen vet jag precis ingenting om detta band och lika glad är jag för det, om nu glad är en beteckning som kan användas på mig i detta nu. Skivan heter i alla fall Enemies och bandets namn är Marionette för er som ännu inte uppfattat det.
Dessa marionetters musik är av det extremare slaget precis som jag indikerade i första stycket. Med bitande riff och extremt aggressiv trumslagare kan inte sångaren göra så mycket annat än att låta som en blandning mellan en kvävd varg och en tysk backhoppare från München. Därmed inte sagt att det är helt blint aggressivt som när det gäller vissa av banden i samma genre, nej det döljer sig faktiskt en del melodier när man börjar titta lite innanför fasaden.
Produktionen står faktiskt upp relativt väl även om jag personligen anser att de borde lyfta fram melodierna lite mer, precis som sången drunknar dessa i en sörja av aggressiva riff och trumslag. Detta är något jag tycker är lite synd med tanke på att det finns god potential i den mer melodiösa sidan av bandets musik. Nu känns de lite grann som ett Top Gear som plötsligt blivit superseriöst och bara kör familjebilar och småbilar och inte ens tittar till Aston Martin och Ferrari, nej ett sådant Top Gear vill jag inte ha och tyvärr känns Marionette som ett band jag vill ha ungefär lika mycket.
Jag kanske kan sägas ha varit lite orättvis där med tanke på att Marionette inte alls är lika tråkiga som Trafikmagasinet som gick i SVT tidigare (var faktiskt nära att skriva Tragikmagasinet). Men hursomhelst kan jag inte direkt rekommendera detta band och har svårt att se vilka som skulle vilja köpa deras skivor med tanke på att den Melodiösa sidan antagligen kommer att avskräcka de mer inbitna ”äkta” extremrockarna och den extremitet de ändå har i sin musik kommer att avskräcka de som föredrar melodiös extremmetall. Så till vem är egentligen skivan tänkt? Kanske bara för bandets eget höga nöje och det är väl okej för min del, jag anser att man ska göra som man vill även om jag själv inte tycker om det speciellt ofta men vi är alla olika.
Så mina sista ord blir att detta är en skiva som känns fel och som jag inte kan se vilka som skulle köpa eftersom den musikaliskt inte direkt passar någon grupp som jag kan erinra mig i detta nu. Två!
HHHHHHH