Recension Hellfueled - Emission of Sins 2009

Ozzy Osbournes nya, svenska band släpper sin fjärde fullängdare, även denna gång med pseudonymen Andy istället för Ozzy (men alla intelligenta människor förstår ju direkt den - fyra bokstäver i namnet och slutar på Y). Ärligt talat gillar jag bättre hans svenska sväng än det han gjort solo efter brytningen med Black Sabbath på 80-talet. Nu är det mer energi och nytänkande i det, inte alls samma Sharon metal á la boring as hell med ormar och allt vad det varit.

'Emisson of Sins' är en heavy metal-platta i bästa 80-talsanda som osar bensin, oljiga händer och mjölkmustasch. "Andy" och co gör sitt bästa för att låta helvetiskt förbannade och plågsamma som ett antal förlorade andar med fötterna fästa i tjära. Det är nasalt och in i själen störande och irriterande - som om någon sitter och petar på en om och om igen och igen och igen. Men på något sätt känns det som om det var Hellfueleds tanke också - att sitta och peta på oss lyssnare tills vi bara vill vråla ut i ilska och stämma in med "Andys" nasala sång till den vrålande gitarrerna som kör långa, långsamma riff med mycket vibrato som drar ut på tonerna ordentligt. När "Andy" skriker "Diiee" till dessa utdragna gitarrljud vill jag bara stämma in stämma in och skrika "Yes, please DIE!".

Men så värst dåligt är det inte, som man skulle kunna tro när jag lägger fram det som ovan. Hellfueled är måhända ett extremt retstickeband som vill sätta tomtar i våra huvuden och träna dessa till att dra oss i håret och bita oss i näsan, men precis som Black Sabbath en gång gjorde det kommer Hellfueled med en hel del tyngd och kraft. De framför sin musik som självaste Lucifer skulle gjort det och alla de förlorade själar han har hand om känns som de står bakom och tillför djup, tyngd och ännu mer irritation för lyssnaren. Kort och gott, Hellfueled känns som Djävulens musik och för vissa kan det säkert tolkas som något väldigt bra medan andra tolkar det som rent utsagt förjävligt!

Som musik anser inte jag att Hellfueled är det mest fantastiska att lyssna på. Det är långsamt, händelsefattigt och ganska statiskt hela vägen igenom. Med det vill jag dock inte klanka ned på Hellfueled som band - live är det säkert bättre och materialet på denna skiva känns faktiskt mer anpassat just för att spelas inför en blodtörstig publik än för att dreneras genom ett högtalarsystem hemma hos någon långhårig hårdrockare i Skanstull - eller vart denna långhåriga hårdrockare än må befinna sig.

Jag som knappast lär se Hellfueled live så många gånger och mest kommer i kontakt med denna skiva får dock väldigt lite att hålla fast vid, känner jag. Det är enstaka låtar, enstaka partier i låtar och enstaka partier i andra partier jag gillar bäst, helheten petar mig så långt att jag får vansinnesutbrott efter de nästan 40 minuter som skivan varar. Inte p.g.a. att det är enformigt, som knuffat mig över humörskanten med så många andra skivor. 'Emisson of Sins' är lagom varierad och inte för lång heller, men den går mig på nerverna. "Andy" går mig på nerverna. Gitarrerna går mig på nerverna. Tempot går mig på nerverna... Ja, praktiskt taget allt går mig på nerverna med den här skivan. Den är helt okej, och dess helvetiska stämning är imponerande - jag tror aldrig någon varit så nära att beskriva helvetet tidigare - men jag avstår den helst. Faktum är att jag gärna skickar tillbaka den dit där den kom ifrån. Men jag är ganska anti antikristen av mig, så lyssna för Guds skull inte på mig. Alla ni helvetesälskande, pentagrambärande långhåriga Skanstullsbor (eller vart ni nu kommer ifrån) - ät, inhalera och sluka för Hellfueled har något för alla som vill ta sig ett steg närmare helvetet. Det här är det närmaste helvetet du kan komma på jorden, och då menar jag inte för att den är helvetiskt dålig.

PS. Om ni inte förstått det redan så narras jag naturligtvis bara över likheterna mellan Andy och Ozzy... eller gör jag? DS.

HHHHHHH