Recension Elysion - Silent Scream 2009

Ett tyst skrik ljuder genom den mörka och knäpptysta natten. Är det någon som uppmärksammar det? Den frågan ställer sig Elysion när de nu lagom till jul släpper sin debutskiva med just det namnet, tyst skrik. Men är det den perfekta julklappen eller är deras skrik till eventuella köpare för tysta och kan inte höras genom julstöket. Skivomslaget är åtminstone något som skriker till köparen, det syns och skapar intresse, åtminstone för denna recensent.

En sak som inte är alltför tilltalande med detta är dock bandets ursprung: Grekland. Snälla säg att det är fel, det kommer inga bra band från Grekland, Mystic Prophecy har en bra skiva i arsenalen, annars kan jag inte komma på något men det kanske bara är okunskap från min sida. Jag får dock ofta känslan att Greker är smutsiga och korkade, men det kanske också bara är okunskap från min sida. Jag har dessutom egentligen inte några förutfattade meningar när det gäller någon eller något. Så därför spelar det egentligen ingen roll och lyckligtvis sjunger inte bandet på det grekiska språket. Så rena grekiskan är det inte.

Musikaliskt känns detta igen från den fåra som den kvinnofrontade metallen skapat i metallströmmarna. Jag kan dra paralleller till en massa band jag hört under mina år som musikskribent men det behövs egentligen inte eftersom jag inte gillar att rabbla en massa namn som sentida After Forever, Epica, Echoes of Eternity, Within Temptation, Operatika, Tears of Magdalena och så vidare, Coronatus med fler. Om Elysion utmärker sig från dessa eller alla de andra band som finns i genren? Ja och nej skulle jag vilja säga, vid första anblick kan svaret nej ligga nära till hand men jag måste säga att bandet har mer än vad som möter ögat/örat vid första anblick. Det är kvinnofrontad relativt rak power metallaktig metal, men där finns en del undertoner från det klassiska såsom är vanligt i genren. Dubbeltramp, melodiösa gitarrer och den typiska kvinnorösten men ändå inte.

Jag kan konstatera att skivan har en grupp låtar där den första heter Dreamer och att det inte finns ett titelspår. Vad som slår mig redan från inledande Drömmaren är att skivan har ett väldigt bra flyt musikaliskt, den stakar sig egentligen ingenstans utan flyter på snyggt med starka och välkomponerade låtar. Även för mig som ”luttrad” recensent finns det egentligen ingenting att gnälla över.

Spår tre Never Forever är ett bra exempel på detta flyt och kanske är det den bästa på skivan men egentligen är det svårt att utse en favorit eftersom alla spår är bra. Jag finner ingenstans att jag förlorar mitt intresse för det musikaliska på denna skiva och väljer med god vilja att spela denna skiva framför många andra i recensionsbunten.

Trots alla dessa positiva ord är inte denna skiva fantastisk eller bäst, den är riktigt bra men den har ett problem. Detta problem manifesterar sig i att denna skiva tillhör en genre som så smått börjar vattnas ur och där det finns många band att utmärka sig framför och jag tror och anser att Elysion kommer att få svårt att göra just detta. Du behöver låta dem få en del tid innan deras musik når fram över massorna. När den gör det känns det dock värt väntan men många kan ge upp innan skivan når fram och därav det aning lägre betyget.

Det finns ett annat mindre problem för min del, det är den där hitlåten som verkligen står ut och lyfter allt till den där sista magiska nivå som bara vissa skivor kan når. Det finns många låtar som är nära hitlåtar men inga riktiga hitlåtar som reser sig över de andra vilket känns lite synd på en så pass bra skiva.

Jag gillar Elysion och kan definitivt propsa för att ni ska köpa deras musik och sedan ge den ett par genomlyssningar, då får ni en skiva ni kan uppskatta under lång tid eftersom en fördel med musik som kan vara en aning svårare att ta till sig är att den är svårare att tröttna på. Så, ett tyst skrik blir allt mer högljutt ju fler gånger du hör det.

HHHHHHH