Spår
1. Hell (Intro)
2. A Place To Hide
3. Hate/Aggression Schedule
4. Nemesis Rising
5. The Return Of Sin
6. Hell Goes On
7. S.O.S. - Sense Of Sight
8. One Nation‘s Son
9. Trauma (Instrumental)
10. The Dark Soundscapes
11. Room 309 (Kraftprinzip)
12. Demon‘s Entry

Band:
Karsten Jäger – vocals
Jochen Trunk – bass guitar
Kai Bergerin – drums
Witali Weber – guitar

Diskografi:
Disbelief (1997)
Infected (1998)
Worst Enemy (2001)
Shine (2002)
Spreading the Rage (2003)
66Sick (2005)
Platinum Edition (2006)
Navigator (2007)

Info:
Michael Mainx (producer)

Släppt 2009-04-17
Recenserad 2009-06-08

Länkar:
disbelief.de
myspace
massacre

Åttonde kapitlet i historien om tyskarna i Disbelief, åtminstone om vi ska tro vad Massacre säger i sin promoinfo. De går vidare och säger att de första vittnena till musiken säger att detta är bandets mest autentiska till dags dato och ger gåshud och skapar rysningar. Kanske kan vara sant om vi ser till skivans ”voice over” som är verkligt rysansvärd för den som nu lyssnar till densamma. Lyckligtvis slipper ni som köper denna skiva höra den saken så därför släpper vi den saken nu.

Musikaliskt är de dödsmetallare eller något i den stilen, extrem metall kan de väl enklast beskrivas som. De är tunga och har ett lite svängigt sound, långt ifrån de där mest extrema banden. Disbelief sysslar inte med den mest lättsmälta, eller lättlyssnade musiken i genren. Bättre än så kan jag inte beskriva det musikaliska som detta band står för.

Så, kvalitetsmässigt, vad har vi att förvänta oss? Jo Disbelief är betydligt bättre än många andra band i genren, deras dödsmetall är kanske inte den roligaste men den är definitivt långt över de där hjärnlösa och urtrista banden som bland annat härrör från Norge. Musikaliskt fungerar det rätt okej, jag blir väl inte direkt hyperentusiastisk men jag kan acceptera vad jag hör utan att stänga av eller känna det som att jag tvingas igenom skivan. Nej, de här tyskarna vet vad de sysslar med och gör vad de gör bra men det är ingenting jag imponeras direkt av.

Visst finns det dock intressanta spår som till exempel fjärde spåret Nemesis Rising som jag håller för det bästa på skivan och det är ett spår som faktiskt är bra och åtminstone gör något av ett avtryck som finns kvar när skivan är färdigspelad. Och med ett bra spår och resten av spåren är okej, inget är riktigt dåligt, kan jag inte ge ett för lågt betyg.

I slutändan finner jag dock att denna skiva inte fungerar bra att spendera en massa tid på. Det är en skiva med sina fördelar men också en del nackdelar och i slutändan är det ganska långt från de genrer jag främst gillar. Det skyddade helvetet har sina fördelar men i det stora hela är det ett helvete som är ganska intetsägande bortsett från en låt som faktiskt är riktigt bra men resten av skivan är medioker och rätt seg.

Disbelief är klart starkare, hårdare, tyngre och mycket bättre än det mesta från rockmusikens subgenre som går under namnet dödsmetall eller death metal, i alla fall om vi räknar in de där melodilösa och tråkiga banden som befolkar den genren. Så all heder till Disbelief, de gör bra musik i en trist genre.

HHHHHHH

Skivbolag - Massacre Records
Tre liknande band - //
Poäng: HHHHHHH
Recensent: Daniel Källmalm