Spår
01. Intro (The Godfather theme)
02. Empyre
03. Manic Merry-Go-Round
04. Face the Truth
05. Fool`s Parade
06. Was it Me
07. Walls of Stone
08. Sacrifice
09. Cruel World
10. Blinded by the Darkness
11. Only the Wrong will Survive
12. I’ll be Yours

Band:
Petri Ahonen (V & G)
Pekka Kolivuori (G)
Jussi Ontero (D)
Jukka Jokikokko (B)
Pasi Hiltula (Kb)

Diskografi:
Salvation By Fire (2001)
Feeding the Flames (2003)
Burned down the enemy (2007)

Släppt 2009-02-27
Recenserad 2009-04-18

Länkar:
burningpoint.net
myspace
metal heaven

Absolut ingenting med Burning Points nyaste skiva är nyskapande. Inledande spåret är en bit ur Gudfadertemat som bandet bygger vidare på i ett par sekunder, tyvärr med ett drastiskt och osymmetriskt slut när första riktiga låten börjar (ett litet tips till bandet: kolla in Dreamtales skiva ’Beyond Reality’ så får ni ett bra tips på hur ni gör en bra idé så bra som den faktiskt är). Låtmaterialet är precis samma typ av musik som Burning Point alltid gjort – identitetslös power metal som är bra, okej, men inte det minsta spännande för den som med ljus och lykta söker efter nya saker här i världen. Sången – opersonlig och standard för genren. Produktionen – samma sak där.

Jag gillar Burning Point. Jag har gjort så sedan första skivan kom och de nya skivorna har inte gjort mig besviken. Inte heller har de överraskat mig positivt, men det är en bra, hög kvalitet på musiken bandet gör. Det är en aning intetsägande, inte slätstruket kanske men något åt det hållet, även om det finns låtar som rycker med också – på denna skiva är de väl en tre-fyra stycken, dock finns ingen riktig superhit.

Jag gillar Face the Truth, Fools parade och Was it Me skarpt, men inte överdrivet mycket – slår jag på t.ex. Edguys nya skiva hittar jag direkt ett gäng låtar som utklassar dessa. Trots det står Burning Point för en bra, genomgående hög kvalité och de har den rakt igenom. Det saknas det där lilla extra, men det är skön musik när du inte behöver stimulerar ”wow-musklerna” mer än nödvändigt.

Som sig bör i genren varvas gitarrvirtuoseri med dubbeltrampade baskaggar och skenande basdunk. Balladerna är starka och en nödvändig ingreddiens i en soppa som annars skulle bli allt för tråkig i långa loppet. Gudfaderntemat gör skivan mer minnesvänlig, men är i ärlighetens namn inte särskilt bra. Skivan som helhet är godkänd, bra på sina håll men det saknas hitlåtar och det saknas det där lilla personliga, egna som gör kollegorna Stratovarius, Edguy, Freedom Call och Rhapsody mycket bättre – alltså en personlig touch, en glöd, en övertygelse om att det de gör kanske inte är bäst i världen, men det är i alla fall deras sound och de älskar det. Det är det som Burning Point saknat hela tiden och det är därför de fortfarande harvar i det okända. Petri – övertyga mig, och ni får betydligt högre poäng nästa gång. Det är ett löfte!

HHHHHHH

Skivbolag - Metal Heaven/Sound Pollution
Tre liknande band - Dreamtale/The Storyteller/Stratovarius
Poäng: HHHHHHH
Recensent: Caj Källmalm