Recension Babylon Bombs - Babylon's Burning 2009

Jag stiftade bekantskap med Babylon Bombs under det underbara 2006 när bandets första singel Hometown Hero spelades varm på rockradion. Albumet 'Doin' You Nasty' som inkluderade singeln var en trevlig bekantskap även för folk som inte sleazar och håller glamrocken som världshistoriens största bidrag till musikvärlden, men efter skivan har det varit ganska tyst om Babylon Bombs här i Sverige, jag trodde faktiskt att bandet var nedlagt tills bandet kom med en ny singel för ett par månader sedan. Nu kommer så fullängdaren, och herrarna Bombs fyller nu på med ett album som inte alls är lika skitigt och rått som föregångarna. De första sekunderna av skivan börjar t.o.m. med ett stråkriff i bästa After Forever-anda som får åtminstone mig att börja undra vad i hela friden detta egentligen är?

'Babylon's Burning' är ett mycket mer moget och välskapt album och ljudmässigt är vi på en helt ny nivå med denna skiva. Musikmässigt är likheterna stora, fortfarande sleaze och skrikande gitarrer som spelar hårdrock snabbt och enkelt - en skiva för festen eller bilen om du frågar mig. Enkelt kan man säga att detta är Babylon Bombs blandat med lite finkultur - det har fått lite mer stil i kanterna men i grund och botten är det ändå samma typ av hårdrock som vi hörde för tre år sedan.

Refrängerna är tralliga, tjatiga och sjungs i kör, förstärkta med lite vrålande riff oftast. I bästa Ramones-anda slänger bandet också lite slumpmässigt räknande till tre emellanåt - jag tappar efter ett tag räkningen på hur många gånger och i hur många låtar de gör detta, men det är definitivt fler än tre. Syftet? Fråga mig inte. Säkert någon hemlig sleazekod som jag inte känner till eftersom jag vanligtvis inte rör mig i dem kretsarna allt för ofta.

De knappa 45 minuter som vi kan lyssna på hur Babylon brinner upp känns mot slutet som en evighet. Första halvan sprudlar av energi och lust och känsla som glöder, men det blir bara lager på lager på lager och tårtan som det läggs tårtor på i all oändlighet tappar liksom den där aptitretande känslan som den skulle haft om det var lite mera svenskt, lite mer lagom. Det är inte så att det är dåligt, det är bara lite tjatigt. Och det är inget ont menat, men jag saknar variation och så här var det på förra skivan också.

Så, i slutänden spelar det inte så stor roll om man blir lite fin i kanten och kastar in lite fina ord som "allmänbildning" och "paradigmskifte" - en ödla är en ödla, oavsett vilka kläder man sätter på den. Babylon Bombs är ett typiskt sådant där band som jag alltid tycker om att lyssna på men som jag inte lyssnar på särskilt ofta, det är kul ett tag men när man sitter en timme i sträck med samma utdragna ord som "lo-ow" och "go-ow" och "kno-ow" och så vidare, eller med samma skrikiga dist på de skrikande gitarrerna, oavsett om de spelar munspel, fiol eller trombon samtidigt, och när varje låt byggs upp efter samma recept även om de stoppar glassyr på vissa och marsipan på andra - nej, det tappar charmen.

Första låten är i alla fall, hur man än vrider och vänder på steken en riktig köttbit som jag gärna biter i. Och den tionde. Och de flesta andra likaså, men hela skivan lämnar mig med ett halvdant intryck. Det är bra, men man ska inte sitta och titta på klockan och undra hur lång skivan egentligen är när man lyssnar på en bra skiva, och det gör man med denna.

Så, med allt det sagt vill jag säga tack till Babylon Bombs för ännu ett bra album, men snälla ni - försök att variera er lite mer på framtida skivor för hur bra ni än är live så är det skivorna som de flesta börjar med och det vore väldigt trist om festen kändes långtråkig redan efter en halvtimme... fast visst - slå på skivan en timme in så är väl alla så fulla att de inte ens märker att när Babylon brinner så brinner det väldigt likt hela vägen tills sista flamman slocknat, ser man det så var det kanske inte så illa ändå.

HHHHHHH