Recension Akrea - Lebenslinie 2009

När ett skivbolag som Drakkar, som varit drivande bakom framgångar för akter som Nightwish, Lordi och Ensiferum, upptäcker en nykomlingsakt som bayerska Akrea måste det vara ett bra band. Åtminstone säger Drakkar så i sin information som följer med denna skiva.

Visst, det är ett modigt band som väljer att sjunga på sitt modersmål tyska, inte många band gör förstås det även om jag kommit i kontakt med ett par stycken på senare tid, det kanske är något som är på gång eller så infaller bara deras releasedatum under samma tid på året.

Musikaliskt trampar Akrea samma mark som många andra band före dem trampat, nämligen i det melodiösa dödsmetallträsket där det finns hur många band som helst och att minnas eller känna till alla där är i stort sett omöjligt. Men det är inte de särskiljande drag vi letar efter, musikaliskt är det smattrande tunga trummor i högt tempo med massor av tyngd, tunga gitarrer i furiöst tempo tillsammans med mer melodiösa tongångar och ett par snygga melodiösa undertoner.

Notera ord som träsk och snygga undertoner vilket förstås kan inge ett rätt kluvet intryck för läsaren om denna försöker klura ut vad jag anser redan innan jag skrivit ned det. Nåväl, för att tala mer klarspråk kan jag konstatera att denna skiva inleds på ett otroligt snyggt sätt och jag finner mig funderande kring hur de kommer att förstöra det intrycket när de börjar sjunga. Och jag har förstås rätt när jag tänker i de banorna för när ”sången” inleds blir jag bedrövad och tänker på bandet Totenmond som jag recenserade för något år sedan. Detta tyska och det tyska band jag här jämförde med sjunger, snarare vrålar, på tyska och det känns än mer ologiskt än engelskt vrål.

Allt är dock inte illa och dåligt, fjärde spåret Dieser Klang är faktiskt rätt snyggt och starkt och jag finner att min uppfattning om bandet svänger en aning men det drar sig åter mot den negativa när detta fjärde spår är slut. Detta förfall, eller kanske fallande åsikt följer med hela tiden till det sista spåret som kallas Verlust som faktiskt också är bra och igen höjer känslan av skivan. Det är onekligen smart att avsluta med en ”high note” och lämna en liten känsla av att det skulle kunna vara mer. Dock känner jag vid närmare eftertanke snarare att det skulle kunna vara bättre, jag känner mig bedragen på åtta bra spår med tanke på att tre av spåren ändå är så pass bra. Konstigt att det ska vara så svårt att skapa en genomgående bra skiva.

Akrea imponerar och irriterar på samma skiva, dock är irritationsbiten starkare än imponationsbiten (påhittat ord). Jag har absolut ingenting emot att band sjunger på andra band än engelska, snarare finner jag det uppfriskande och har generellt en mer positiv inställning till sådana band så länge språket inte är indiska och musiken sådan som förekommer i Bollywoodfilmer. Dock kan inte det valet av språk hjälpa denna skiva eftersom den har alldeles för många tröga och jobbiga spår som sänker intrycket för mycket för att de bra spåren skall kunna rädda någonting.

I slutändan finner Akrea vara ett talangfullt band som dock har en bit kvar till den där fullträffen som skulle kunnat vara Lebenslinie men nu kanske blir någon av deras kommande skivor, om nu bandet får fortsätta göra skivor vill säga, det är något man aldrig kan veta i dagens värld.

Jag tror Akrea kan bli ett riktigt bra band med några ytterligare bra låtar på en skiva så finns definitivt chansen i alla fall. Med den snygga stil som bandet ibland visar upp på delar av denna skiva kan de skapa någonting riktigt intressant i framtiden men det är något tiden får utvisa.

HHHHHHH