Band:
Tommy Funderburk (Vocals)
Kelly Keagy (Vocals and drums)
George Hawkins Jr. (Vocals and bass)
Bruce Gaitsch (Guitars)
Discography:
No Bed of Roses (1992)
Guests:
CJ Vanston : Wurlitzer and synths
Bill Champlin : Hammond B-3
Timothy B. Schmit and
Randy Meisner :
Backing vocals on
“Working Man” and “In So Many Words”
Info
Produced by David Cole
Co-produced by Bruce Gaitsch
in L.A. by David Cole and Bruce Gaitsch
Mixed by David Cole
Mastered by Wally Traugott
Released 2011-04-29
Reviewed 2011-08-08
Links:
myspace
avenue of allies
King of Hearts låter som en personifiering av den lite hårdare Adult Oriented Rock-genren med en sångare som egentligen skulle platsa bättre inom heavy metalen. Melodierna sitter lika helgjutna som en parkeringsautomat och bandet är så överentusiastiska att de emellanåt nästan tenderar till att bli någon form av gospel-rock eller soul-hårdrock med munspel, körer och melodier som gör allt för att kasta upp dig på en trappa tillsammans med ett gäng andra och röra er från höger till vänster och tillbaka med handklapp på mitten. I andra stunder känns det mer som introlåten till en Bondfilm eller en sammansättning mellan alla genrens stora band - Foreigner, Journey, Supertramp o.s.v. - som sedan körts i en mixer och blivit vad de nu har blivit. Kanske inte så konstigt egentligen om vi ser på vilka som står bakom skivan? Tommy Funderburk, Kelly Keagy, George Hawkins Jr och Bruce Gaitsch kända från flertalet stora band jag inte orkar räkna upp just nu.
Med bluesiga gitarrer och en känsla som i allmänhet känns tagen ifrån rockens föregångargenrer - som jazz, soul och redan nämnda blues - gör King of Hearts musik som känns som B-ligan av A-materialet inom den här genren. Med det menar jag ett band som missade de stora framgångarna (förmodligen för att de kom för sent) trots att deras musik håller likvärdig klass med de miljonsäljande band som dominerade under 80- och början på 90-talet. Även om skivan är relativt hårt mixad är musiken i grunden fortfarande utgjord av piano, akustiska gitarrer, munspel och relativt nedtonade elgitarrer och bas. Trummorna är däremot riktigt tunga och energin från hårdrocken går att ana när syntharna och sologitarrerna dyker in i bästa Van Halen-anda. Dessutom har bandet tre sångare vars röster som ledsjunger olika låtar på skivan. Även om det är Tommy Funderburk som sjunger flest av låtarna så gör de andra två att låtarna som Kelly Keagy och George Hawkins Jr sjunger på (Smack Dab (In The Middle Of Love), Under The Gun och Everyday) låter ganska annorlunda mot övriga. Kelly Keagys betydligt mörkare röst skapar t.ex. den där soul-gospelkänslan jag nämnde tidigare och Hawkins Jr har en märkbart mer nasal röst, vilket passar bra in i synth-rocklåten Under the Gun. Dessa tre låtar sticker ut från övriga skivan, men de bästa låtarna är nog trots allt ändå de Funderburksjungna och då i synnerhet balladerna Don't Call My Name och King of Hearts som jag tycker visar bandet från sin bästa sida.
Överlag tycker jag inte att King of Hearts är fantastiska eller att skivan är fantastisk men gillar du AOR har du ett hyfsat bra band i dem. De välter knappast väderkvarnar och levererar en skiva starkare än en elefanthord här men det är inte dåligt och balladerna är faktiskt fruktansvärt bra. fyr-bra! Skivan som helhet är dock bara en fyra.
HHHHHHH
