Band:
John Wetton: vocals, bass guitar, acoustic guitar, keyboards
Billy Sherwood: all instruments, except as noted in the tracklisting
Discography:
Caught in the Crossfire (1980)
King's Road (1987)
Voice Mail (1992)
Battle Lines (1995)
Arkangel (1997)
Chasing the Deer (film soundtrack)(1998)
Monkey Business (1998)
Welcome to Heaven / Sinister (2000)
Rock of Faith (2003)
Guests:
Steve Morse: Guitar
Robert Fripp: Guitar
Mick Box: Guitar
Steve Hackett: Guitar
Alex Machacek: Guitar
Tony Kaye: Keyboards
Geoff Downes: Keyboards, Backing Vocals
Eddie Jobson: Violin
Anneke Van Giersbergen: Vocals
Info
Produced and Mixed by Billy Sherwood
Released 2011-07-01
Reviewed 2011-07-03
Links:
johnwetton.co.uk
asia
myspace
frontiers
Musikaliskt är det väldigt melodiös rock kanske till och med poprock med vissa arrangemang med spår av klassisk musik om man nu anser att en sådan genre existerar. Det bjuds också på ett varierat låtmaterial som skiftar en del i tempo och tyngd. Johns röst i samspel med melodierna är det helt klart tongivande på detta album, du som tror på tyngd och heavy metal har förstås helt fel men du skulle förstås haft helt fel redan från början om du trodde den saken. När det gäller mer musikaliska element bör också nämnas en mycket kompetent produktion som ger känslan av att premiera vad Wetton sökt att skapa med detta album. Som jag redan nämnt har albumet elva spår, det tar dig strax över femtio minuter att spela igenom alltihop.
Jag skulle vilja hävda att de nästan femtiofem minuterna faktiskt inte är för mycket eftersom det är ett album som innefattar väldigt mycket variation i materialet och det utan att det blir osammanhängande och svävande. Spåren är starka och Johns röst fungerar väldigt bra till den musik han framför, det förmedlar massor av känsla också och på det hela taget är känslan väldigt positiv till detta album.
Ett album består ofta av flera spår och i den saken skiljer sig inte detta album något från andra album men den saken tror jag att ni redan kunnat gissa med utgångspunkt från den information som redan uppgivits. Bland dessa spår kan nämnas det inledande spåret Lost For Words som inleder alltihop på ett riktigt bra sätt, här introduceras vi på vad vi kan förvänta oss på resten av albumet. Titelspåret är också väldigt intressant, inte bara historien om uppväxten i fångenskap utan också melodierna och spåret i sig. Spår åtta The Devil and the Opera House är ett annat spår som är riktigt bra, jag gillar sättet Wetton sjunger på i det spåret, och förstås är det en riktigt fin melodi på det spåret. Avslutande spåret Mighty Rivers där Wetton sjunger duett med Anneke Van Giersbergen är en vacker och riktigt bra avslutning.
I detta stycke fortsätter jag en stund till på spårtemat eftersom jag inte nämnde de två bästa spåren tidigare. Jag tycker att Wetton lyckas allra bäst när det sänks tempo ordentligt och går med mot det riktigt lugna, i spår som Goodbye Elsinore och Steffi’s Ring blir det fantastiskt och mer åt det hållet på hela skivan hade kunnat göra det riktigt intressant. Det är förstås bara en gissning (kvalificerad sådan förstås) och det skulle lika gärna kunna göra att det blev skräp med fler spår i den stilen och anledningen till att dessa spår står ut över de andra kan vara att de stilmässigt skiljer sig från dessa. Av vilken anledning det än månde vara kan vi ändå konstatera att dessa spår är riktigt bra, fantastiska faktiskt.
Som gnällig kritiker förväntas jag ju också påpeka en massa negativa sidor men de få mindre positiva sidor som finns med detta album är så pass obetydliga att det inte finns någon anledning att gnälla över dessa, då det skulle kännas som att dra fram petitesser och klaga bara för klagandets skull. Istället kanske jag ska konstatera att du som gillar väldigt melodiös poprock bör uppskatta detta väldigt mycket, lite som ett nedtonat Asia är väl en bra beskrivning. Ni som är insnöade på tungmetall och liknande kanske inte på samma sätt finner glädje i John Wettons melodiösa eskapader men å andra sidan hade ni väl inte ens intresserat er för albumet till att börja med.
Raised in Captivity känns inte direkt stilmässigt fängslad i ett litet stilistiskt rum utan snarare helt uppväxt i en värld av ohämmat musikaliskt tänkande. Det är ett album som håller en riktigt hög kvalité, speciellt när det närmar sig det riktigt finstämda. Ett album att uppskatta och njuta av för alla musikaliska finsmakare.
HHHHHHH
