Cassius King
Dread the Dawn

Dread the Dawn är Cassisus Kings andra album som släpptes i slutet av förra året, lite av backloggen att beta av kanske. Den ser väl inte alltför kul ut, men jag läser om namn från kompetenta band, om musik vars känsla man inte kan göra rättvisa bara genom termen stoner rock och så vidare. Tydligen har dessutom fackpressen benämnt gitarrist Lorenzo känd från Hades, Non-Fiction och Patriarchs in Black som världens bästa när det gäller att skriva ”true-to-life” riff – vad nu det är för något. Jag kan inte själv påminna mig att jag någonsin läst det, men å andra sidan har jag väl inte direkt hört talas om Dan Lorenzo heller. Men att inte jag känner till honom har ju väldigt lite med hans kompetens att göra, så vad ska vi då säga om Dread the Dawn?

Att det är Stoner Rock kan jag börja med och man skulle väl faktiskt bara kunna räkna upp Stoner Rock som liknande, de jag tog hade kopplingar till bandet eller nämndes i flera recensioner men valfritt band i Stoner Rocken passar nog. För genren typisk sång, typiska riff, jag antar att Lorenzo inte hade sin bästa dag när det gäller livssanna riff på detta album för det låter som valfritt generiskt Stonerriffande. Och variation? Nej, det avsäger de sig och låtarna flyter samman till en smet av stonerrockande, en trögflytande sådan som man häller i en ugnsform och bakar till en generisk kaka, något som tar alldeles för lång tid dessutom.

Nej, det imponerar inte, inte alls faktiskt. Det blir mest segt, sömnigt, tråkigt, segt, blekt, trött, segt, ja ni förstår säkert vart jag vill komma, det är helt enkelt inte speciellt kul att lyssna på. Säkert kan det tilltala vissa av dem som gillar Stoner och närbesläktad musik som doom, jag såg faktiskt en väldigt positiv recension även om de flesta jag lästa var av det mer negativa slaget. Det känns ganska säkert att påstå att Cassius King inte förtjänar att kallas kung över någonting, Dread the Dawn är ett blekt och tråkigt album och jag skulle definitivt känna visst obehag över gryningen om det var den musik som ackompanjerade solens uppgång. Tack och lov är det ju inte det och vi kan välja betydligt vettigare musik vilket är precis vad jag tänker göra. Cassis King hamnar i soptunnan.

HHHHHHH