Born a Ghost
Stairway to an Empty Room

Född ett spöke, det kanske man kan vara, eller kanske inte. Det är ett amerikanskt band med ett tidigare album i bagaget, denna fyrspårshistoria är en EP då den är bara ungefär 20 minuter lång. Det handlar om det idag mycket populära ämnat mental ohälsa, om en person som går igenom sina kval och till sist avslutar allt men återväcks till han hittar Lucifer som leder honom rätt, något sådant. Jag har inte direkt lyssnat men jag läste om det. Det är det första albumet släppt 2023 som vi skriver om och ska det sätta an en god ton för året eller icke?

Jag läser i mailet att det är för fans av band som Neurosis och de andra jag satt som liknande band i recensionen. Det är tungt, sludge, doom, typ den stilen, tungt och långsamt, lite dystert kanske. Samtidigt kan det knappast sägas sticka ut, riffen känns väldigt bekanta, sångarens kraxande är väl inte heller något som slår mig som vare sig fräscht eller originellt. Det är ju inte direkt tematiken heller, även om ämnet i sig förstås är ytterst viktigt med tanke på vilket problem mental ohälsa kan vara. En del atmosfärer är intressanta och bra, men jag hade nog förväntat mig något lite mer kreativt spännande med tanke på omslag och så vidare.

Man kanske inte hinner tröttna, även om det inte är att rekommendera att spela ett par gånger i rad. Så värst intressant är det faktiskt inte, låtarna känns inte som att det tar en någonstans, musiken berör inte riktigt och det känns mest som något jag hört förr. My musik ska ju kännas fräsch, den ska ha ingredienser som fångar mig som lyssnare, det ska ju vara nytt, spännande och kul – Stairway to an Empty Room är inget av detta, förutom på omslaget.

Det kan möjligen vara en intressant EP för den som gillar de tre liknande banden, men jag har mina reservationer. Sedan ska jag inte påstå att jag vet hur de skulle ha rått bot på det som inte är intressant med detta album, frågan är om det inom den stil de försöker göra musik går att hitta på så mycket fräckt och fräscht. Denna trappa leder mest till en känsla av tristess, av att det är seghet och generiskt som gäller. Jag får inte intrycket av desperationen hos huvudpersonen, historien berättas utan känsla och den berör egentligen inte heller och det är trots allt ett måste att beröra när man gör den typen av musik som Born a Ghost gör. Så därför skulle jag rekommendera att ni struntar i detta.

HHHHHHH