Band:
Anthony Piazza - Drums, Projections
David Palumbo - Bass, Vocals
Eric Schafhauser - Guitar, Synths
Karim Lakhdar - Vocals, Guitar, Synths
Kevin McDonald - Guitar, Synths
Discography:
Animalia: Several States of Being (EP 2012)
Jinn (2013)
Figure and Ground (EP 2016)
The Memory Empire (2016)
Trace (2019)
Guests:
Vivianne Roy - Vocals
Amélie Lamontagne - First violin
Edith Fitzgerald - Second Violin
Sarah Martineau - Viola
Camille Paquette-Roy - Cello
Etienne Lebel - Trombone
Nicolas Riverin - Trumpet
Philippe Brochu-Pelletier - Saxophone
Info:
Written & produced by Atsuko Chiba
Engineered & mixed by Matthew Cerantola
Additional engineering by Sebastien Perry
Mastered by Richard Addison
String arrangements on tracks 4 & 6 by Gabriel Desjardins
Brass arrangements on track 2 by Étienne Lebel
Artwork by Papernoise
Released 2023-01-20
Reviewed 2023-03-11
Det är ett album som känns svävande, lite diffust drömmande, Shook är till exempel ett utmärkt exempel på hur de blir nästan lite transdimensionella eller något i den stilen. De definieras inte lätt i en genre men post-rock/metal, experimentell rock, där någonstans hamnar de nog ändå. De sex spåren är ganska varierade men ändå flyter de ihop och blir lite av en massa som flyter omkring i olika riktningar lite beroende på din egen dagsform. Det är knappast albumet för dig som letar efter de enkla hit-låtarna, eller dig som bara vill ha något lättsmält; samtidigt går det bra att ha det som bakgrund då låtarna är helt okej att bara slölyssna på men har mer djup och dimensioner att upptäcka ifall du väljer att dyka djupare. Speltiden är dessutom sansad vilket gör att du definitivt skulle kunna ta dig tiden att djupdyka i bandets äventyrliga stil.
Men är det bra? Mja, jag fastnar inte riktigt för det ändå, jag tycker det saknas någon dimension, den där x-faktorn som får ett album att gripa tag i mig finns inte riktigt. Jag gillar hur de vågar experimentera, att de flyttar lite gränser, att de struntar i genren och konventioner och skriver sina låtar. Det finns mycket positivt, men samtidigt är det inte mitt favoritalbum att spela just nu, ganska långt därifrån faktiskt. Tredje spåret Shook som jag tidigare nämnt tycker jag nog bäst om på albumet, där blir det åtminstone lite av den magi jag skulle vilja höra på hela albumet.
Egentligen skulle jag vilja rekommendera detta album då det känns kul, fräscht, det är experimentellt, av ett band som vågar att tänka utanför boxarna, men de har inte riktigt tillräckligt kul låtar för att verkligen glänsa och det är synd. Samtidigt tycker jag inte att det bara är ett album att avfärda, för det är ett sådant där album där vissa säkert hittar något som vissa andra missar och det finns en hel del att tycka om på Water, It Feels Like It’s Growing så det är värt att titta närmare på, speciellt för dig som uppskattar den mer experimentella formen av rockmusik.
HHHHHHH