Wo Fat
The Singularity

Snyggt omslag, jag gillar alltid sci-fi-tematik så det tilltalar. Wo Fat har varit med ett bra tag, över sexton år av ”Texas-sized psychedelic blues doom” kan jag läsa i press materialet. Ett band som nått vissa framgångar och positiva omdömen, och jag läser att de både håller fast vid sin stil men samtidigt utvecklas som band – något i den stilen. Jag läser om att det kan vara deras mest våghalsiga psykotropiska utforskande av riff hittills – det låter ju spännande.

Bluesig fuzzig, doomig, stoner med ”groove” skulle man väl kunna säga att trion erbjuder på The Singularity. Sju spår med en del spännande psykedeliska utsvävningar, ibland känns det nästan lite improviserat och trippande – kanske drogtrippande. Alla låtar är långa, över sju minuter och tre av spåren är över tio minuter så speltiden blir långt över timmen och det lyckas de definitivt inte sälja. Jag skulle säga att om du betalar för detta album är hälften av det bortkastade pengar på innehållslösa riff och utsvävningar som inte leder till någonting överhuvudtaget, mest är det enformigt och kanske lite trött.

Jag hade förväntade mig något lite tyngre dessutom, det känns lite platt och när ännu ett evighetslångt innehållslöst instrumentalparti får mig att nästan somna drar jag nästan av en poäng. Problemet med det hade varit att det blir lite orättvist då det trots allt är musikaliskt snyggt och i stycken låter riktigt bra, synd bara att det är ganska mycket tomrum – och till sist drar jag av den där poängen eftersom jag inte hittar kraften i singulariteten, men jag hittar inte heller någon väg framåt när albumet och låtarna målar in sig i hörn och sedan på något forcerat konstruerat sätt skriver sig därifrån. Det är ett album utan något större flyt, men det kanske är så att psykedelisk fuzzig stonergrejs inte är min grej – men långa innehållslösa spår är inte kreativt eller intressant, det känns mer som ett försök att ge en illusion av detsamma – som alla dessa progressiva band som inbillar sig att det måste vara långa låtar för att vara progressivt.

Inte så fett som det borde ha varit, och knappast heller bra – ett trist album faktiskt. Jag skulle rekommendera dig som vill höra vass musik inom denna genre att leta efter den någon annanstans, The Singularity är alldeles för tråkig för att jag ska kunna rekommendera den.

HHHHHHH