Umbilicus
Path of 1000 Suns

Ett band som fastnat i det förgångna, ett som så många andra band. Det tycks som att drömmen är att erbjuda sjuttiotalsrock, klassiskt stiliserad hårdrock. Det är något som tycks tilltala medlemmarna som annars hörs i band som Cannibal Corpse, Deicide och liknande – kanske en skön ventil för att få ur sig lite mindre aggressiva tongångar. Path of 1000 Suns är debuten som har ett hyfsat omslag.

Som omslaget indikerar är det lite hippierock, nostalgisk hårdrock som drömmer om sextio-/sjuttiotalet. Kreativt knappast speciellt. Produktionen är med modern än den var då den här musiken började dyka upp och det känns åtminstone positivt. Sångaren är en typisk sångare för stilen. Låtarna är av förväntad stil och variationen överraskar knappast. Sångaren är inte bara typisk för stilen, han är bra också. Jag gillar ljudbilden överlag. Speltiden på 45 minuter är kanske lite i längsta laget men samtidigt inget större sänke för helheten.

Det är kul med nostalgisk rock, ibland. Umbilicus gör det onekligen bra, det är underhållande och trevligt att lyssna på. Knappast är det dock fantastiskt, det hade behövts lite mer för att de verkligen skulle sticka ut. Men de gör vad de gör bra, onekligen behärskar de hantverket väl och jag tror inte att de lär skrämma många eller få särskilt mycket negativ inställning med tanke på hur bra de låter. Sedan är det som jag skrev inte direkt ett album som får en att haja till och bara lyssna eller som verkligen griper tag i en – det är bra men sticker inte ut kanske man kan påstå.

Om du drömmer om din ungdom på sjuttiotalet kan nog detta säkert vara kul – om du är nostalgisk är det nog din grej. Vissa säger ju att det var bättre förr, men frågan är om inte musiken från förr låter bättre idag. Hursomhelst, det är inte något revolutionerande som Umbilicus bjuder oss på men det låter bra och det brukar räcka för väldigt många.

HHHHHHH