Robin Trower
No More Worlds to Conquer

Robin Trower sägs vara en stor inspirationskälla till många namnkunniga gitarrister, han är definitivt skicklig nog för att imponera på de flesta. Han har dessutom varit med länge, 76 år gammal och har släppt album under många decennier med progrockarna Procol Harum först och sedan sjuttiotalet under sitt eget namn. Och många album har det blivit, så musikaliskt har han väl kanske inte så många världar kvar att erövra. Men kanske att han kunde skapat ett roligare omslag på sitt senaste alster.

Det handlar om klassisk bluesrock, förstås väldigt gitarrdriven där Trower får sin gitarr att tala på ett sätt som gör de flesta gitarrister svårt avundsjuka. Ljudbilden är snygg och melodiös, sångaren är bra, tempot för det mesta lågt, variationen är hyfsad och speltiden kanske känns lite lång även om det bara är 44 minuter. Lite mer dynamisk ljudbild hade definitivt inte varit av ondo. Trowers gitarrspelande känns fräscht och imponerande men låtmaterialet kan knappast kallas originellt eller fräscht – det känns väldigt välbekant.

Ett bra album överlag, men kanske inte ett direkt minnesvärt sådant. Det fungerar bäst lite i bakgrunden då det inte är ett album som direkt fångar eller griper tag i mig. Jag gillar de uttrycksfulla gitarrerna och även sånginsatsen är mycket bra, men jag saknar lite fart, det hade behövts någon lite mer radiovänlig hit-låt som kunde dra fokus till musiken och albumet, nu blir det mest att det pågår och tankarna vandrar iväg åt annat håll. Och det är inte för att albumet är dåligt, det är något jag upplever med väldigt mycket album och som avhjälps med något som fångar lyssnaren, vilket jag inte riktigt hör på detta album.

Det är ett givet val för den som gillar bluesrock, välgjort, snyggt, imponerande gitarrlir, allt en bluesrockare vill ha, dessutom är låtarna av god kvalité. För min del känns det dock inte riktigt som ett album jag kommer att återvända till även om jag imponeras över hur snyggt Trower kan få sin gitarr att prata. Det är få gitarrister som spelar lika snyggt, de flesta skulle nog kapa ena foten för att besitta den känslan i sina gitarrfingrar.

HHHHHHH