The Ragged Saints
The Sound of Breaking Free

Man kan knappast påstå att The Ragged Saints från vårt grannland i öst återuppfinner det musikaliska hjulet med sin rättframma klassiska hårdrock. Det är ösigt i poprockig anda, man kan jämföra med mycket från åttiotalet, Whitesnake och Ratt nämns på den egna hemsidan, landsmännen i King Company är inte heller någon dålig referens. Det är ett band som blickar bakåt och inte komplicerar det när de gör musik. De har två album i sitt bagage, detta som ursprungligen släpptes 2013 och så ett album från 2020, så de kanske inte är det mest aktiva bandet man kan hitta.

Jag kan snabbt konstatera att omslaget är ganska fräsigt, och att det väldigt tydligt visar vad man kan förvänta sig att höra när man lyssnar på The Sound of Breaking Free. Hårdrock som går rakt på sak med tydliga refränger, klämkäcka grejer och inga överraskningar. Det är musik som är lätt att känna igen och därför lätt att ta till sig, men samtidigt kanske också lätt att överse då det släppts mängder med album av samma typ som denna tidigare och efter att det släpptes. Men jag skulle inte bli förvånad om bandet var riktigt bra live då det är musik som är lätt för all publik att ta till sig och kan generera medsjungande nästan direkt.

Schysst album att lyssna på men jag skulle knappast påstå att det sticker ut. Det fungerar i bakgrunden, kanske som bilåkarmusik då jag gillar att lyssna på sådant med lite mer fart då jag lyssnar i bilen. Men baksidan är ju att det är för välbekant och nästan kan kännas lite uttjatat redan första gången man lyssnar, ett intryck som gäller väldigt mycket musik som släpps idag. Så även om man nog inte blir besviken, kanske till och med att man dras med lite, så känns det mest som ett album i mängden – kanske ett av de bättre i massan men där i massan likförbannat.

Gillar du nostalgiskt hårdrock så kanske detta är ett riktigt intressant album för dig, men samtidigt kan jag konstatera att det finns många betydligt mer spännande album där ute i musikhavet.

HHHHHHH