Primalfrost
Lost Elegies

Melodiös dödsmetall är en ganska stor genre nuförtiden och det vimlar av band i den stilen, både bra och mindre relevanta. Primalfrost bildades 2012 av en då femtonårig kanadensisk gitarrist vid namn David Arnold, det är ett enmansprojekt där Arnold spelar alla instrument och så vidare. Enmansprojekt kan ju vara lite både och men Arnold har en gedigen meritlista trots ganska ung ålder och i pressmaterialet citeras många positiva omdömen från debutalbumet Prosperous Visions från 2014 – kan det vara ett gott tecken? Jag försöker komma på enmansband i genren som jag tyckt om, och kan inte komma att tänka på något – är Primalfrost det första? Yrlunds omslag är åtminstone snyggt, han brukar stå bakom flotta omslag men är musiken av samma kvalité?

Det är ganska typisk melodiös dödsmetall, 46 minuter speltid utan några större överraskningar. Sånginsatsen känns lite tam, trummandet lite monotont och låtvariationen är väl mer eller mindre densamma som på det mesta inom den melodiösa dödsmetallen. Det känns varken originellt eller fräscht, produktionen är okej men inte i kvalité med de allra bästa. Inte heller känns det som att det finns den där tyngden i kombination med melodi som de bästa banden inom genren kan erbjuda. Det är faktiskt ett rätt så blekt album, som lider av brist på dynamik och brist på fräscha idéer. Baksidan av att vara ett enmansprojekt är att man som ensam kan ha svårt att se bristerna i sitt material.

I mångt och mycket ett hyfsat album, men det är samtidigt ganska blekt. Tråkig sånginsats och inga riktigt vassa låtar gör det lite jobbigt att orka ta sig igenom hela albumet trots en relativt sansad speltid. Det finns ingenting att riktigt gripa tag i och ju mer jag lyssnar desto mer uttråkad blir jag. Primalfrost vågar inte ta ut svängarna, vågar inte testa något spännande och fastnar mest i något generiskt och ganska tråkigt. Det finns faktiskt inte speciellt mycket att skriva om detta album, det gör ingenting för mig, pågår i bakgrunden, försöker aldrig fånga mitt intresse och blir därför aldrig speciellt relevant.

Lost Elegies är ett album man kan överse med, det glänser inte någonstans. Det känns som att Arnold kanske ska samla ihop antingen ett band för Primalfrost, eller åtminstone dra ihop några som kan komma med lite konstruktiv kritik kring låtmaterialet, då hade de knappast varit lika tråkigt då någon annan än han själv kunnat höra hur fantasilöst och sömnigt albumet faktiskt låter.

HHHHHHH