Oak
The Quiet Rebellion of Compromise

Kompromissens tysta uppror, det är vad norska Oak kallar sitt tredje album, det första kom 2018. Det kommer på det respektabla norska skivbolaget Karisma Records som släppt många schyssta progressiva album, Oak passar enligt pressmaterialet in i den beskrivningen. Jag vet väl inte vad de tänkt med omslaget men det kanske har någon koppling till tematiken kring psykisk ohälsa och självmord, vilket knappast kan sägas vara den mest unika tematiken inom musik nuförtiden – men det är givetvis ett väldigt viktigt tema med tanke på att psykisk ohälsa är ganska utspridd i vår del av världen.

Kanske är det ett tyst uppror som gör att tempot i detta album känns mestadels lågt, att albumet inte känns speciellt dynamiskt, att man ibland nästan tappar orken att bry sig. Vi får sju mestadels långa spår och femtio minuter musik där jag tycker spåren flyter samman till lite av en smet, där tempot hela tiden sänks och varje gång du hoppas på lite fart så lugnar sig bandet och somnar av igen – det är som att det vore gjort påverkat av sömnmedel. När det känns som att det åtminstone nästan tar lite fart dras mina tankar till tyska proggarna Poverty’s No Crime, men kanske även lite Leprous och lite mer klassiska band inom genren. Det känns väl inte direkt nyskapande, kanske är det kompromissandet som ställer till det på den fronten.

Det är ett snyggt producerat album, ljudbilden är ofta magnifik, sångaren är bra, variationen inte speciellt stor och femtio minuter blir alldeles för mycket. Jag hade velat ha lite spår med mer fart, mer energi hade definitivt varit till nytta för detta band. Nu kanske min ton verkar väldigt negativ, mycket av det jag skriver framstår som negativa aspekter och det är kanske inte helt korrekt. Jag tycker att bandet låter bra överlag, albumet är definitivt inte dåligt, det negativa är främst att känslan är att de hade kunnat skapa magi om de hade satt lite mer fart och vågat vara lite mer varierade.

Vissa album växer ju med tiden också, och det finns en del djup och sådär i The Quiet Rebellion of Compromise men inte till den grad att albumet verkligen lyfter. Låtarna hade behövt mer fart och energi, det hade behövts mer dynamik och variation för att detta album verkligen skulle glänsa. Dock tycker jag att det kan vara värt att undersöka lite närmare för den som gillar det som brukar beskrivas som progressiv rock.

HHHHHHH