Noorvik
Hamartia

Ett band som tar sitt namn från ett litet samhälle i väglöst land i de norra delarna av Alaska, kanske för att deras första två album hade tematik av det kallare slaget. Nu beger de sig dock till den grekiska mytologin och historien om Tantalus. På många sätt fortfarande en relevant historia om hur girighet och arrogans till sist leder till förfallet – ungefär som det kapitalistiska samhället. Så frågan är väl om bandet lyckats tillräcklig väl för att själva kunna göra sig en hacka på sin historia som de inte ens skrivit själva, omslaget är i alla fall snyggt men är musiken?

Det är instrumentalt och jag skulle påstå att post-rock är den mest lämpliga genrebeskrivningen, en stil vi känner igen från diverse liknande artister. Det är musik som känns målande i sin beskrivning av historien, väl producerad och episk – ganska mörk tematik men inte utan hopp. Det är varierat, men det är också ett väldigt långt album med en speltid som sträcker sig långt över en timme. Det känns för långt, kanske att det hade kunnat fungera med en visuell komponent, en film över historien eller något sådant.

Hyfsat underhållande, ett intressant album generellt, dels valet av tematik men också snyggt utförande. Dock faller de i fällan att i sin jakt på episk musik bli för långrandiga, för nog hade berättelsen kunnat göras minst lika bra utan en tredjedel av detta album. Som så många andra så glöms det bort att någon ska orka lyssna också, det blir för mycket självcentrerat och man glömmer varför musiken egentligen skapas, det är väl för att underhålla och kanske då inte nödvändigtvis sig själv för i så fall finns det väl ingen anledning att släppa den till de breda massorna. Nu är jag väl inte nämnvärt negativ mot Noorvik och deras Hamartia, det är ett trevligt album på många sätt men likt alldeles för många album pågår det alldeles för länge. Instrumentala album är nästan än mer betjänta av att vara korta, speciellt om de är lite mindre dynamiska som Hamartia kan sägas vara.

Värt att titta på för den som gillar post-rock-genren, det följer de utstakade vägarna för det mesta och de gör det snyggt. Så varför klaga när man kan luta sig tillbaka och vila en stund till tonerna av Hamartia?

HHHHHHH