Needless
The Cosmic Cauldron

Needless har ett riktigt mäktigt och snyggt omslag, jag trodde att det kanske var något från Transcending Obscurity eftersom dem ofta har omslag i liknande stil. Men det var inte från det bolaget, däremot var det något kosmiskt precis som omslaget indikerar. Bandet är från det troligen sämsta landet i EU så det är ju ganska stor sannolikhet att det är en kvintett otrevliga individer vi lyssnar på, det vill säga ungrare. Samtidigt skrev jag för några år sedan om ett alldeles förträffligt kosmiskt band från just Ungern, Perihelion så det kanske är värt att lyssna på Needless trots att Ungern precis som Ryssland egentligen förtjänar total bojkott.

The Cosmic Cauldron är dödsmetall av ett lite mer progressivt slag, stilistiskt inte helt ointressant, kanske snarare tvärtom. Ganska snyggt producerat och varierat, det finns ett stort djup och ljudbilden är dynamisk och spännande. Sånginsatsen är dock lite blek vilket sänker intrycket en del. Men det känns kreativt och relativt fräscht, vilket blir positivt för helheten. Dock blir en timmes speltid ett hinder de inte riktigt kan överkomma trots kosmiska äventyr och ett omslag man kan drömma sig bort i.

Det är ett bra album, därom kan man inte tvista speciellt mycket. Däremot är det inte ett lysande eller fantastiskt album, det finns sådana element som nästan är magiska men de lyckas inte implementera dem på ett sätt som gör albumet fantastiskt. Perihelions album jag skrev om för några år sedan är ett betydligt starkare kosmiskt äventyr, de knäcks alltså av ett annat metalband från samma nation och kanske därför kan ses som lite mindre relevanta. Samtidigt är både musik och omslag ganska bra argument för att titta närmare på dem, om man samlar musik gör ju omslaget nästan ensamt detta album värt att skaffa, synd att det inte verkar släppas på vinyl eftersom det är enbart det jag köper.

Needless gör ett trevligt men inte lysande album, det är värt att kika närmare på för den som gillar kosmiska äventyr och mer progressiv dödsmetall. Bäst är de på spåret Planet Oblivion, där Martina Horvath gör ett mycket tilltalande gästspel på sång, och lite tycker jag att det är synd att inte mer av albumet var av den kalibern.

HHHHHHH