Maybeshewill
No Feeling is Final

Maybeshewill släppte fyra album några år kring 2010-talet, det senaste 2014. Sedan blev det inga fler album förrän nyss, då kom No Feeling is Final, kanske en reflektion över deras uppbrott att känslan inte var bestående, men det kan också vara ett citat. Omslaget är ett ganska typiskt landskap med skog och kullar, det sticker inte ut speciellt mycket egentligen och säger väldigt lite. Cinematic/post-rock läser jag på pappret som följde med skivan och det kanske stämmer rent stilistiskt.

Det finns lite körat och något talat inslag men det är ett instrumentalt album där det finns utrymme förs stråkar som cello och fiol, även saxofon, trumpet och så vidare kan höras, piano dessutom, det är ett ganska brett instrumentals spektrum. Det är snyggt producerat och stämningsfull, kanske är det lite hoppfullt så som de beskriver albumet som ett meddelande av hopp och solidaritet. Något som behövs i en värld där vi allt snabbare rusar mot vår egen undergång, blir det inte ryssarnas meningslösa krig som utlöser ett världskrig så blir det väl konsekvenserna av ett förändrat klimat där vi totalt sticker huvudet i sanden samtidigt som planeten gör sitt bästa för att skicka varningssignaler. Samtidigt som jag hör talet om de värsta utsläpparna i spåret Zarah läser jag hur det just nu är drygt 30 grader varmare än normalt i östra Antarktis – strax under nollan där det normalt är kring 50 minusgrader.

Man kan ju hoppas att de har rätt i texten om växande gräsrötter som föreställer sig en framtid baserad på hållbarhet och jämställdhet istället för besinningslös konsumtion och orättvisor som idag. Kanske kan det vara en signal för det, inledningen är åtminstone riktigt vass, de första tre-fyra spåren, men sedan övergår det alltmer i hissmusik. Det är synd för här finns definitivt mycket positivt och jag fillar albumets känsla, dess atmosfär och så vidare. Men de sista låtarna gör väldigt lite för att väcka något intresse, kanske skulle de spridit de inledande spåren över albumet för att skapa en mer dynamiskt intressant ljudbild.

Gillar man post-rock och instrumentala stämningar finns det stora möjligheter att man gillar detta album. Det trycker på en del riktiga knappar och är mer än tillräckligt kul för att tilltala mången fanatiker, och även om jag har mina reservationer tycker jag att du bör kika närmare ifall du gillar den typen av musik. Jag håller inte heller för osannolikt att bandets fans som väntat flera år på något nytt kommer att uppskatta detta nya alster, det finns en del positiva recensioner som tyder på det. Det är däremot lite tveksamt att det är något för den bredare massan då jag tycker att det finns bättre album i genren och att bandet själva gjort bättre album förr.

HHHHHHH