The Loyal Cheaters
Long Run... All Dead

En kvartett fuskare, från Italien som döper sitt debutalbum till vad som är en självklarhet. I det långa loppet kommer allt vara dött, vi, vårt sätt att leva, vår kultur, och så vidare. Men det behöver ju faktiskt inte förhindra att vi lever och gör kultur så länge vi existerar och för Loyal Cheaters blir det ett rättframt debutalbum vars omslag känns väldigt sjuttiotal.

Musiken är inspirerad av sjuttio- och åttiotalets hårdrock, låtarna är rakt på sak, enkla och direkta. Lena som sjunger har bra energi, inte fantastisk röst. Det är främst den höga energin och det kompromisslösa rockandet som är bandets tydligaste kännetecken. Det är inte fantastiskt producerat, eller framför, men behöver inte vara det eftersom det är mer rock’n’roll än något finstämt. Det ska spelas högt och ge energi, inte avnjutas bakåtlutad i en bekväm fåtölj. Och de trycker på rätt knappar för det med sansad speltid, genomgående hög energi, en Chep Trick Cover, ganska lagom med variation.

Ett medryckande album, ett bra album. Knappast ett fantastiskt album, men det fungerar bra när jag kör bil eller bara vill ha något medryckande i bakgrunden. Ett kul album helt enkelt, inte direkt utmärkande eller fantastiskt, men kul att lyssna på. Är det en fan av den typen av musik skulle det knappast vara förvånande om du gillar vad Long Run… All Dead har att erbjuda. Dock är det nog knappast ett album någon kommer att se som en tidlös klassiker, de kanske ändå skulle ha tittat lite mindre i backspegeln och tillfört några lite fräschare inslag.

Lätt att tycka om och underhållande, kanske behöver man inte mer. Men som för de flesta band i dag är det främst den enorma massan av band man slåss mot som enskilt band, och har man inget som sticker ut blir man sällan något som kommer att kommas ihåg i framtiden. Lite som större delen av världens popmusik och så vidare. The Loyal Cheaters underhåller men i långa loppet kommer de att vara bortglömda.

HHHHHHH