IATT
Magnum Opus

Label: Black Lion Records
Tre liknande band: Ne Obliviscaris/Der Weg Einer Freiheit/Enslaved

Betyg: HHHHHHH (3/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Servitude, Subjugate
2. Ouroboros
3. Prima Materia
4. Elixir of Immortality
5. Exculpate Exonerate
6. Demiurgos (Architect of Disaster)
7. Planes of Our Existence
8. Seven Wandering Stars
9. Chrysopoeia (Bonus Track for CD)


Band:

Jay Briscoe - Vocals/Bass
Alec Pezzano - Guitar/Orchestral
Joe Cantamessa - Lead Guitar
Paul Cole - Drums


Discography:
Viatica (EP 2009)
Unholy Divination (EP 2010)
Pray for Damnation (EP 2012)
Unholy (EP 2013)
Gnosis: Never Follow the Light (2015)
St. Vitus Dance (EP 2018)
Nomenclature (2019)


Guests:
Ben Karas – Violin
Jakejake Superchi – Vocals (“Seven Wandering Stars”)
Jorgen-Munkeby – Saxophone (“Ouroboros”)
Zach Strouse– Saxophone (“Prima Materia” & “Planes of Our Existence”)
Daryl Baker - Guitar Solo (“Prima Materia”)


Info:
Produced by Joe Cantamessa
Mixed & Mastered by Marcos Cerutti
Cover Artwork by Adam Búrke/Nightjar Illustration
Album Layout & Additional Artwork by Alec Pezzano/Vitalsign Media

Released 2022-05-27
Reviewed 2022-07-28

Links:
linktr.ee/IATT_Official
bandcamp
youtube

black lion


read in english

Magnum Opus, det är ju också ett namn på ett album. Det är ett album som tar oss tillbaka i tiden och berättar en historia kring alkemi och dess myter. Det man förstås själv frågar sig är ju om IATTs tredje album är ett sådant storverk eller om de bara har valt ett namn som låter fräsigt. Omslaget är väl ändå hyfsat coolt så det kanske kan vara något att sätta tänderna i, oavsett så har jag lyssnat igenom albumet ett flertal gånger nu.

Det är ett stort verk i form av en speltid som uppgår till omkring 55 minuter, det är långt speltid för det mest och det inkluderar progressiv dödsmetall. Det är den genre som IATT företräder vi hör lite mässande men främst förstås vrålad sång, så i sång hör vi inte speciellt mycket variation egentligen. Det är i det instrumentala där de vågar ta ut svängarna lite mer och här får vi fiol och sax för att bredda lite, vilket där det används skapar intressanta och äventyrliga stämningar. Även tempot varieras en del och det skapar viss dynamik, men det hade behövts mer för att de skulle komma undan med en så lång speltid.

Visst finns det en del positivt att höra på detta album, det finns en del fräscha idéer och så vidare. Det är egentligen ett album jag önskar att jag tyckte bättre om, de försöker ju i alla fall göra något vilket alldeles för många band inte gör. Men risig vrålsång som mest hörs på detta album tråkar snabbt ut mig, så lång speltid är en annan enorm brist, jag tappar intresset långt innan albumet är slut och får hela tiden forcera mig för att lyssna samtidigt som medvetandet och tankarna försvinner någon annanstans. Det är där jag står, är den snygga produktionen, de fräscha idéerna tillräckligt för att väga upp ett album som jag inte ens lyssnar på trots att jag lyssnar? Nej, det tror jag faktiskt inte att de är.

Gillar du proggig dödsmetall kanske detta album kan vara något att sätta tänderna i, för min det känns det dock mest som ett för lång och lite för tråkigt album. Jag tycker att en alldeles för risig sånginsats sänker vad som annars låter som ett bra album, så hitta en sångare med bättre stämma eller använd betydligt mindre vrålsång så skulle det kunna lyfta detta album med minst en poäng på betygsskalan. Detta album känns värt mer än tre poäng men slänger man in så tråkig sång blir det inte bättre än så.

HHHHHH