Desert Clouds
Planexit

Ökenmoln siktar på en ordentlig exit, brittiska Desert Clouds anspelar på Brexit när de givit titeln till sitt senaste alster Planexit. Det är ju faktiskt något jag själv gärna hade gjort, det känns som det varit mer intressant att bo ensam i en rymdstation någonstans än att vara på denna planet befolkad av diverse mindre positiva element. Men för en Planexit behöver man ju resurser och det har inte jag, britternas album handlar om en person som försöker klara av en situation som är ganska överväldigande, något sådant.

Lite psykeliskt och lite stoner är väl den stilistiska beskrivningen. Inte så högt tempo, ganska typisk sångare för den typen av musik och väldigt få överraskande inslag. Omslaget är betydligt mer intressant än den kreativa aspekten av bandets musik. Det är ganska rivig musik, ganska direkt, produktionen är ganska typisk för genren och detsamma gäller låturvalet. Kreativt är det inte ett speciellt intressant album helt enkelt, men det kan väl påstås vara väl konstruerat och framfört.

Ingen höjdare, ett ganska tråkigt album faktiskt. Nio spår som sniglar sig fram, det känns långt trots 46 minuters speltid. Det är svårt att peka på något direkt positivt med Planexit, förutom kanske omslaget som jag tycker är både intressant och tankeväckande. Dock finns ingenting alls like provokativt eller spännande i musiken, det är bara stoner enligt mallen, riffen känns igen och även sångaren låter oerhört bekant trots att det är första gången jag hör Desert Clouds.

Jag skulle nog inte rekommendera att lägga någon tid på detta album, det kanske inte är uselt men det finns betydligt bättre alternativ inom stonerrocken och det psykedeliska, jag rekommenderar att ni kikar närmare på något av dessa alternativ istället. Det finns många skäl att göra en Planexit, kanske att det album är ytterligare ett sådant – det är bara roligare när album ger en annan känsla än likgiltighet.

HHHHHHH