Closure in Moscow
Pink Lemonade

Avslut i Moskva, det är väl med tanke på ryssarnas totala brist på existensberättigande att kärnbomba skiten och skapa världens största mänskligt skapade krater. En kommande sevärdhet kanske. Nu har dock tack och lov inte bandet Closure in Moscow något att göra med den ryska huvudstaden eftersom allt ryskt förtjänar att föraktas å det grövsta. Men det australiska bandet som korkat nog valt ett bandnamn som för tankarna mot det vidriga landet och folket i öst är faktiskt ett ganska spännande progressivt band och Pink Lemonade råkar vara deras andra alster. Det släpptes förvisso redan 2014 men nu släpps det på nytt och det förtjänar att tittas närmare på.

Det är progressiv rock eller kanske pop, med oförutsägbara låtar, lite spännande, men också lite intetsägande inslag. Det är betydligt mer spännande än de två andra alstren jag recenserat från bandet och om det är någon indikation om vad som kan förväntas när de kommer med det nya albumet de har i antågande kan det ju bli spännande. Det är långa, lite skruvade låtar, sånginsatser från huvudsångare men också från kompetenta gästsångare och så vidare. Det är varierat, dramatiskt, ibland lite tråkigt, ett album som har väldigt mycket innehåll.

Det sägs vara en psykoaktiv sirap som räddar den modige från ett öde värre än döden, modern mainstream-musik. Jag skulle vilja addera all denna generiska hårdrock som överflödar världen till det, och kanske rysk idioti. En musikalisk räddningsplanka som känns betydligt mindre galen än mänskligheten, som dock inte är helt lysande hela vägen igenom men som när bandet träffar rätt blir det alldeles förträffligt. Ta bara avslutande Nintendo-osande spåret vars titel jag varken kan uttala eller skriva, åtminstone så vitt jag vet. That Brahmatron Song är också kul, först klämkäck till tusen och sedan bara snurrig i avslutningen, sådant är ju fantastiskt skoj att lyssna på.

Closure in Moscow lyckas väldigt bra, och det kan definitivt vara värt att ta en klunk av deras rosa lemonad. Om inte annat så är det kul att låta det bli oförutsägbart på ett musikaliskt sätt och inte på det sätt det blir när idiotiska ledare ska hitta på saker. Så jag spelar detta album igen och hoppas samtidigt på ett avslut i Moskva, tänk vilket nöje om morgondagens nyheter vittnar om en stor rykande krater där det en gång stod en rysk stad. Man kan ju drömma, men tyvärr får man ju inte alltid vad man vill ha och då kanske det är lite upplyftande att lyssna på Pink Lemonade.

HHHHHHH