Blood of Indigo
Dawn of the Shaded World

Blood of Indigo är ett band som härstammar från Kanada och som skapar episk symfonisk gotisk metal. Dawn of the Shaded World är deras debutalbum, kanske ett album som beskriver vad som pågår i världen just nu när det tycks som att mörkare krafter vinner mark. Omslaget till deras debut är väl hyfsat, tematiken är kanske bättre än kvalitén skulle jag säga men det ser intressant nog ut för att man ska vilja undersöka. Och man kan ju påstå att jag gjort vissa iakttagelser under mitt undersökande av detta debutalbum.

Musikaliskt är de symfoniska, storslagna, sången är vrålad och påminner kanske lite om Dimmu Borgir. Det finns progressiva element men mycket förnimmer mer om filmisk musik eller spelmusik, ofta drömmande stort, lite svävande något som kanske illustreras väldigt väl av ett fjorton minuter långt intro som enbart är instrumentalt. Annars är det snyggt producerat, inte speciellt varierat och väldigt lång speltid på nästan sjuttio minuter fördelade på tio spår.

En del tycks se långt som episkt, men det är mest långt det blir när jag lyssnar på Blood of Indigos debut. Redan det fjorton minuter långa introt får mig att tappa intresset – det har några episka partier men mycket av det är nonsens, precis som albumet i stort. Det är tydligt att Blood of Indigo har förmågan att skapa dramatiska tongångar och intressanta grejer men alltför ofta dras det ut och intressanta uppbyggnader leder aldrig till någon klimax och helheten blir till sist mest antiklimax. Jag tänker åter på den där klassiska frasen ”less is more” och hur träffande den alltför ofta är. Hade jag rådgivit Blood of Indigo hade jag sagt ”less is more” vid varje tillfälle eftersom det tycks som att de behöver höra något sådant. Det blir så mycket så det står en upp i halsen och någonstans mitt i vill jag bara kräkas.

Det började så spännande och sedan urartade det, man inleder inte med ett fjorton minuters instrumentalt spår – i tanken kanske det är en fräsig idé men det kräver extrem kompetens för att också sälja den i realiteten, något som inte finns hos Blood of Indigo. Det är egentligen med den inledningen de sätter an tonen och det följer med hela albumet – ta bara det talade i Novice Pyromancy som känns helt meningslöst. De varvar magi med bajs och till sist blir det kanske acceptabelt men knappast något jag orkar lyssna på, jag är tveksam till att någon vill lyssna på ett bands ofiltrerade idéer.

HHHHHHH