American Jetset
Cat's Got Your Tongue

Jetsettare från USA, hur låter det? Som något att skicka in i en jetstråle, eller kanske något att bry sig om? Cat’s Got Your Tongue heter det nya albumet men det är knappast ett tecken på tunghäfta, förutom kanske at det kreativa slaget. Inte så snyggt omslag, är det kanske en tigerrispa det försöker illustrera, min katt skulle knappast rispa så. De har släppt musik sedan 2009 och det har hunnit bli två album och en räcka EP, allt med en ganska nostalgisk utblick.

1980-talsinspirerad melodiös hårdrock av en typ där man väl egentligen kan namndroppa en hel räcka band om man vill ha något att jämföra med. Men tänk åttiotalshårdrock/sleaze och du vet hur det låter. Inga större överraskningar. Ganska platt ljudbild, nasal sångare, ingen större variation – men kort och koncist med bra driv och tempo. Vi får sju låtar och ett intro och det sätter väl fart direkt från början och hela vägen till slutet. Den som är fanatiker av genren kommer att känna igen sig väl, kanske att den platta ljudbilden gör att det inte har samma lockelse som de snyggaste moderna produktionerna i genren.

Det går ju att lyssna på albumet, men jag saknar klös, det finns inget riktigt bett i låtarna och det hela känns lika platt som ljudbilden. Inget riktigt djup, ingen personlighet. Så visst kan man lyssna på det, men man tröttnar snabbt och önskar hellre få något med lite personlighet. Sterilt, platt, tråkigt är vad jag mest tänker när jag lyssnar på detta album – och det är lite synd för jag tror det ändå finns lite potential här, sångaren är faktiskt inte alls tokig och med rätt låtar hade han nog kunnat få rätt bra liv på tillställningen. Nu saknar jag dock det mesta så jag lär knappast återvända till denna skapelse nu när jag skrivit klart om den.

Nästa album hägrar, American Jetset är mer eller mindre bortglömda, albumet raderat. Så är det faktiskt, de är inte bättre eller mer intressanta än så. Bra album behåller jag gärna och fortsätter spela men detta är inte ett sådant, detta är en rätt ointressant skapelse vars mest positiva egenskap är att speltiden hålls under en halvtimme vilket gör den lätt att snabbt recensera då det bara tar några timmar att spela sig igenom den fem-sex gånger och det räcker mer än väl för att bara se omslaget och inombords skrika nej tack!

HHHHHH