Allison
They Never Come Back

Allison hade ett hopp på en fjärdedels sekel mellan sitt föregående album och detta, som de själva släppte 2020 men som nu släpps av Massacre Records i en lite större skala. Bandet har en snygg logga och omslaget är faktiskt ganska intressant, enkelt och slagkraftigt. Men var det värt att vänta så länge på nästa album eller skulle schweizarna bara ha låtit det vara?

Klassisk hårdrock med kvinnlig sångare, en sångare med väldigt karaktäristisk och intressant röst. Dock kan jag tänka mig att det är en röst som kanske inte passar alla. Tack vare rösten sticker de ut lite, men rent stilistiskt är det väl inte överdrivet originellt, lite bluesig hårdrock av ganska klassiskt snitt. Produktionen är kompetent men inte direkt utstickande eller överdrivet imponerande. Det är en solid produktion, ganska typiskt låturval och variation, dessutom skulle jag ha önskat en lite mer dynamisk ljudbild.

They Never Come Back är ett bra album, jag gillar låtarna, det är en del fart i albumet och sångerskan är grym. Du ska ha något speciellt för att sticka ut och detta band har Janet La Rose som kanske inte har en bra röst i traditionell bemärkelse men hennes karaktär och känsla lyfter Allisons ganska ordinära låtar till något speciellt. Det är en höjdare här med många riktigt bra låtar där kanske inledande The River, Crank it Up och de flesta låtar faktiskt har hit-potential. Det är kul på många sätt och det man kan klaga på är väl bristen på originalitet men den kompenseras som sagt av karaktären.

Det är definitivt värt att kika närmare på Allison, de sticker ut på ett positivt sätt och deras comeback efter 25 år är definitivt en värdig sådan. Så lyssnade du på bandet på nittiotalet ska du utan tvekan kolla upp detta, det bör faktiskt gå hem hos många – och det bevisar att man fortfarande kan göra klassisk hårdrock och ha en egen personlighet.

HHHHHHH