Yngwie Malmsteen
Parabellum

Det var länge sedan jag lyssnade på något av Yngwie Malmsteen och det första som slog mig när jag tog mig an Parabellum var att den lät som jag minns att det lät sist jag hörde Yngve. Det är kvicka fingrar, neoklassiska kompositioner, gitarronani av den kanske högre skolan, men det känns också mest som något av en gitarrist för andra gitarrister. Tack vare Covid-situationen har han haft mer tid i studion och fått möjlighet att grotta ner sig ännu mer i sina musikaliska storhetsvansinnen och resultatet är ett album som låter exakt som Yngwie Malmsteen. Det som kanske överraskar är spåren med sång, inte för att Yngve inte brukar använda sång men här är det lite mer sparsmakat med den varan och de låtarna känns mest harmoniska och kanske även mest intressanta.

De kvicka fingrarna dansar ofta på strängarna i klassiska kompositionsstilar, Paganini nämns i pressmaterialet och sådant. Produktionen och stilen är annars vad man kan förvänta sig, du kan nämna Paganini om du vill, Bach eller vad du nu vill då det nog är mycket från det klassiska inspiration hämtas. Samtidigt har det kommit en hel räcka album från Yngve, över tjugo åtminstone och en majoritet av dem känns igen och låter som detta – även om han en gång kanske var en innovatör är han nu mest en ganska blek karikatyr och extremt förutsägbar.

Visst går det inte att förneka Yngves enorma kompetens när det handlar om att spela på en gitarr, och visst är han en mycket bättre kompositör än mig, men jag tycker ärligt talat inte att han skriver speciellt bra låtar. Parabellum är lika trist som senast jag hörde något från honom, jag har själv sålt bort alla album jag en gång hade, jag köpte två en gång i tiden, spelade dem någon gång innan de blev dammsamlare i en kartong någonstans och sedan sålde jag dem för småpengar. Jag dras aldrig till Yngwie Malmsteen, hans album är för tråkiga, och det kombinerat med hans sätt ger en karikatyr som inte känns speciellt underhållande. Det är lite synd för hans mästerliga gitarrkompetens borde definitivt ligga till grund för mycket bättre album.

Parabellum fungerar väl hyfsat som bakgrundsbrus när man dammsuger eller vispar något med elvispen, det finns ett par hyfsade låtar som exempelvis inledande spåret men inget som griper tag i mig. Kanske är ändå Parabellum bäst när jag inte hör den alls, antagligen håller inte Yngves fans med men jag noterade att den till 300 exememplar limiterede vinylutgåvan fortfarande finns i lager trots att albumet släpptes för snart en månad sedan – kanske är det fler en jag som tycker att har man hört ett album av Yngwie så har man hört alla.

HHHHHHH