Walk the Walk
s/t

Duon Walk the Walk har lång musikalisk erfarenhet med diverse olika band, sångaren heter Adler och han har spelat in med många olika band. Han har multiinstrumentalisten Paul Alfrey som spelar alla instrument på albumet. Det är duons debutalbum och det pryds av ett flott omslag, men pryds det av snygg musik?

Ganska klassisk hårdrock, sleaze eller glam kanske man kan beskriva det som och de kan jämföras med band som Danger Danger och liknande. Vi får tio spår av ganska standardiserat slag och produktionen är kanske inte alltför fräck och fräsch, ganska mycket enligt någon standardmall snarare än något byggt ur en kreativ fantasifull idé. Sångaren är hyfsad men inget överdrivet speciellt, variationen är väl ungefär vad man kan förvänta sig och inte ens med bästa vilja kan man påstå att det är ett album som bjuder på några överraskningar. Då är det åtminstone vettigt att de håller speltiden så kort som ungefär trettiosex minuter.

Mediokert, det är vad jag tänker när jag spelar detta album. För ett ögonblick kändes det lite ösigt och så men det tröttnar man på ganska snabbt, det känns bara kliché. Fantasilöst dravel som kanske kan tilltala en del nostalgiskt lagda individer men som knappast kommer att göra något större avtryck i musikhistorien. Tänk vad kul det varit om de faktiskt gjort något i nivå med det roliga omslaget, men så kul får vi inte ha det och något så kul får vi inte höra.

Jag kan inte påstå att jag känner mig alltför imponerad och egentligen är det svårt att se något större skäl till att man skulle köpa detta album, det är inte speciellt spännande helt enkelt. Man kan ju undra varför man lägger tid på ett sådant album, både att göra ett och att lyssna på. Det är kanske inte dåligt men alltför trist och standardiserat för att verkligen orka lyssna på.

HHHHHHH