Tuple
Welcome to Hell

Välkommen till helvetet säger finska Tuple, är det någon form av ”Singing in the Rain” han refererar till med omslagsbilden? Kul med ett vitt omslag, sådant bryter alltid av lite mot den vanliga svarta hårdrockiga som oftast ramlar in i våra brevlådor. Det är andra albumet från Tuple, debuten från 2020 Wooden Box nådde topplistorna i hemlandet Finland, så något måste den gode Tuple kunna göra riktigt bra.

Musikaliskt är det AOR, melodiös rock men kanske med ett par dragningar åt den progressiva rockmusiken. Ingenting speciellt unikt med det musikaliska på detta album, låtarna känns ganska välbekanta, ett sådant där album där man räknar referenser till andra band snarare än hänförs över den kreativa ådra bandet lyckas uppbringa. Annars är det snyggt producerat och varierat, hyfsat djup men inga överraskningar eller fräscha inslag. Det hade nog kunnat vara lite kortare än knappa femtio minuter, men det är knappast ett dråpslag för albumet.

Inte speciellt fantasifullt men det är bra och hyfsat underhållande, inget fantastiskt eller nyskapande album. Men det borde gå hem hos många musik-fans, det trycker ganska mycket på rätt knappar. Jag tycker att det inledande titelspåret är det mest tilltalande, inget av spåren är svagt även om vissa av dem kanske inte direkt glänser överdrivet mycket. Det är ett solitt album, det är snyggt men inte speciellt spektakulärt.

Gillar du melodirock kan det nog vara ett album du kan kika lite närmare på, jag tror inte att du borde bli besviken om du köper albumet. Samtidigt tror jag väl inte att du kommer att hänföras speciellt mycket, det är väl inget album som gör något större avtryck. Tuple fungerar, deras helvetesvälkomnande är ett solitt men knappast spektakulärt album.

HHHHHHH