Spitfire
Do or Die

Det är album nummer tre för Spitfire, Do or Die kallas det. Inte direkt så att de unika inslagen strösslar intrycken från omslag, titel och så vidare. Men givetvis har jag lyssnat på vad bandet har att erbjuda på sitt nya album som innehåller tretton låtar varav en är en cover på Tom Pettys Out in the Cold, det är tydligen en tradition för bandet att bjuda på covers på sina album. Men vad ska vi då säga om albumet som sådant?

Att överraskningarna lyser med sin frånvaro är en sak jag kommer att tänka på när jag spelar genom detta album. Att det låter lite daterat och att sångaren är en av de där tråkigt grovhuggna sångarna som är lika intressanta att lyssna på som att se färg torka, det är kanske också väl tilltaget med tretton låtar då variationen är ganska svag. Det handlar om ganska standardiserad hårdrock av enklare slag, lite som gjort band som AC/DC välbekanta om man önskar något att likna det med. Annars finns det ju en hel räcka andra band att nämna om man så vill. Det sticker inte ut med enkla riff och relativt medryckande refränger, inte överdrivet melodiöst och djupet är rätt så obefintligt.

Ett album som ganska mycket spelar på nostalgi, inte ett album man spelar och slås av att man lyssnar på något som känns nytt. Det känns lite gammalt och uttjatat redan första gången man hör det, vilket förstås aldrig kan påstås vara en positiv känsla. Jag saknar också någon riktigt medryckande låt, visst finns där en del hit-potential men jag tycker att de riktigt bra låtarna saknas. Jag saknar väl också en vass sångare och fräscha idéer. Visst är de väl kompetenta hantverkare på många sätt, låtsnickeriet fungerar, de flesta kan trycka på de typiska knapparna och göra det helt okej, så också detta band. Det som saknas är det där personliga, det egna, det som gör att man faktiskt skulle vilja lyssna på deras musik framför något annat bands.

Det kanske är talande att coverlåten är bäst, det säger kanske det man behöver veta om bandets förmåga som låtskrivare. Jag skulle nog vilja säga att detta är ett album man utan vidare kan överse med, det är inget man kommer höra flera år senare och tycka att det var synd att man missade det. Det känns tyvärr bara som ytterligare ett album som snabbt faller i glömska, om det finns någon rättvisa i musikvärlden borde fler recensenter än faktiska köpare slösa tid på detta album. Det är inte dåligt på något sätt, bara fruktansvärt ointressant.

HHHHHHH