Sole Syndicate
Last Days of Eden

Edens sista dagar, kanske en vettig uppföljare till Garden of Eden. Det är svenska bandet Sole Syndicate som hamnar under min lupp denna söndagsmorgon, och jag läser i mailet från Scarlet en väldig massa superlativer som rockpoesi, en referens till vad som händer i världen med pandemi, stigande brottslighet, politisk instabilitet och så vidare. Jag tror att det är fel att nämna det som en insiktsfull syn på vad som händer i världen eftersom om man bortser från pandemin kanske så beror resten på var i världen man befinner sig, i Sverige är brottsligheten i stort sett oförändrad sedan ett decennium tillbaka men befolkningen uppfattar den som ökande trots att statistiken över anmälda brott säger att den inte är det. Det finns delar av världen där brottsligheten sjunker och den politiska scenen stabiliseras, det finns båda sidor av myntet, hur man ser det beror på var man är och vilka glasögon man väljer att använda.

Samtidigt är det ju kul att rockband försöker ta och lyfta andra frågor än kärlek, riddare i skinande rustningar, fantasyteman och så vidare som generellt brukar vara fallet. Men så mycket djupare än det normala rocknonsens vi får höra är det väl egentligen inte, rockpoesi skulle jag definitivt inte sträcka mig till. Om man sedan går ifrån de ”insiktsfulla” texterna kommer vi till ett album rotat i åttiotalsrock med bra driv, klämkäcka refränger och en modern metal-touch som skapar en ganska fräsch ljudbild samtidigt som man behåller en viss nostalgi som så ofta uppskattas i rock- och metal-genren.

Ganska varierat album, kanske lite mer än genren oftast erbjuder och jag tycker att sångare Månsson är riktigt vass. Last Days of Eden som album har sina höjdpunkter som andra spåret …And the Truth Will Set You Free som är sådär skönt medryckande och driven som man vill att en hit-låt ska vara. Däremot kanske de kunde vara lite mer fräsiga ibland då en del av låtarna känns lite som en axelryckning, så det blir axelryckningar som blandas med höjdare och det ger ett lite svårbedömt album som både glänser och känns lite intetsägande.

Det är nog värt att titta närmare på vad Sole Syndicate har att erbjuda, ibland träffar de riktigt rätt och då blir det vasst så det förslår. Men de missar också målet rätt ordentligt här och där vilket ger ett ojämnt album där jag nog kommer att kasta ungefär hälften av låtarna och behålla den andra hälften i min musikspelare. Den öppnande trion låtar är nog den som gör störst avtryck, avslutande spåret är också mycket trevligt. Scarlet skriver att Last Days of Eden är en briljant samling av charmanta ”hooks”, superb sång och glänsande gitarrsolon – superb sång är väl närmast, men jag tycker att Scarlet kraftigt överdriver då Last Days of Eden har sina stunder då det är fantastiskt men i stort är det ett album som inte gör något större avtryck. Man kanske kan säga att man inte vaknar till en musikalisk revolution om man använder Last Days of Eden som väckningssignal på telefonen.

HHHHHHH